bearbeta allting så är det massvis av händelser som man ser i helt nytt ljus. Jag har verkligen fått omvärdera hela mitt liv och ibland kan jag bli litet ledsen då så mycket som varit känns som en lögn, en skenfasad.

När jag tänker på det så tror jag aldrig (och då överdriver jag tyvärr inte) hört min mor säga till min bror en enda gång och ni som läst en del av vad han gjort kan ju fatta hur konstigt det är och då nämner jag bara ett fåtal saker och händelser här eftersom jag inte minns så mycket.


Men jag var aldrig bra nog och där var alltid något som var fel. Det enda de båda väl var verkligen stolta över när det gällde mig det var att jag var väldigt duktig på att rita och måla. Det var dock mest min mor som kritiserade mig, jag dög aldrig i hennes ögon. Pappa fick ofta stoppa henne tidigt på morgonen när jag precis stigit upp för hon började skälla på mig så fort hon såg mig.

Jag fick inte ens ha mitt hår långt för henne fast jag tiggde och bad om det. Det var långt tills jag skulle börja skolan då klippte hon av mig håret och sen var jag en av de få flickor som hade kort hår. Ytterligare ett sett att få mig att känna mig udda för  vilka flickor i 7-års åldern drömmer inte om princesshår?

Den dagen jag fyllde 18 började jag omg. att odla håret och sen den dagen är jag allergisk mot att klippa det kort. Sådana saker känns det idag som om hon gjorde dem av ren elakhet.

Min bror behövde pengar. En av min fars kunder hade låtit bli att betala så någon lön hade det inte kunnat bli. Min mor sade att hon kunde lägga ut för honom men det passade inte för han skulle ha 6400:- i lön. Han praktiskt taget sade till mina föräldrar att deras nya hus efter att det gamla såldes på exekutiv också var för mycket att bo i, de var inte värda mer än en konsumvagn. Mina föräldrar hade desutom aldrig ställt upp för honom. Skitsnack det är ju det enda de har gjort. Jag förstår om han tycker att det är jobbigt att ha ont om pengar det tycker vi alla men han kan inte klandra mina föräldrar. Till största del är det sin egen bädd han bäddat.
Och att säga att min mor aldrig har ställt upp för honom är ju den största lögnen i världshistorien. Han borde skämmas bara att ta de orden i sin mun.

Innan idag hade han dessutom tagit bilnycklarna till BMW-n bara för att mor inte skulle kunna köra den. Det hade till följde att mamma fick köra ner och köpa ett paket salt till mormor för den andra var inlåst i BMW-n. Nej han är en jävla egoist. Det är bara jag, jag och åter jag.


Som sagt det har alltid varit såhär, tyvärr. Det är många stunder han förstört.

var inte oroliga jag kommer inte att ta upp kontakten med mina föräldrar igen. Jag har lärt mig min läxa och mitt hjärta klarar inte av att bli sviken av dem igen. Det enda som skulle kunna ändra min ståndpunkt är om jag såg hur de gång på gång faktiskt lät min bror ta konsekvenserna av sina egna handlingar och om de lät honom städa upp sin egen skit själv. Men de är ju knappast troligt eller hur?

Den enda vän som jag saknar ibland men det var hon som dumpade mig. Jag passade när hon inte hade någon annan men hon visade klart och tydligt att hon hellre tillbringade tid med sin mamma och storebror. Trots det, vi höll ihopa i nästan 20 år så jag är verkligen ledsen över att den vänskapen inte höll men hon förstod aldrig hur dåligt jag mådde. När jag skrev att jag blivit misshandlad så var enda kommentaren ja det var ju inte kul att läsa.

Vad jag vill komma till är att varje gång vi kör förbi hennes hus så tänker jag alltid på hur hon och bimbobralla terrade mig när jag var 25-år gammal för att jag inte flyttat hemifrån än(jag flyttade vid 26)Den enkla anledningen var ju att mina föräldrar gett mig en betalningsanmärkning genom att använda mig i sina affärer. Alla som fått en sådan vet att det inte är så lätt att hitta bostad då. Jag var ju dessutom även tyngd av alla andra krav som mina familj satte på mig men allt det där var det aldrig någon av de vänner som jag hade som förstod fullt ut.

Vad tänker jag på då när jag åker förbi henne? Jo att hon var kanske ute i några år som au-pair och såg världen men trots ett fast jobb i snart tio år så har hon fortfarande vid 34-års ålder inte flyttat hemifrån utan bor fortfarande med sin mor och far. Jag undrar vem det är som borde varit på vem? Men jag var lätt att reta för jag tog alltid åt mig, tyvärr utnyttjades det.

fast hon nästan jobbade bredvid skolan. Jag minns att vi hade bestämt att vi skulle träffas utanför. Där stod jag utanför och blev nervösare och nervösare att hon hade glömt mig. Det var ju liksom inte första gången, men jo hon kom tillsist åtskilliga minuter efter att alla andra gått in och dörren till klassrummet hade stängts. Jag minns att vi knackade på dörren och att alla andra redan satt sig på sina platser och  uppropet hade börjat. Jag minns också hur nervös, illamående och dåligt jag mådde av att vara sist som alltid och att vara den som blev ut tittad. Det är så typiskt mina föräldrar att inte ens klara av att komma i tid en sådan dag och det har alltid känts som om uppgifterna som har gällt mig har tagits på mindre allvar.Jag förväntades liksom kalra mig själv typ nästan från den dagen jag föddes

Är det så viktigt att ha dem att man hellre är villig att blunda och ha dåliga vänner omkring sig än ha inga vänner alls. Många tycks resonera så, tyvärr för när de gör det så säger de samtidigt till sig själva att de är ingenting värda!

Jag hade tex en fd. vän låt oss kalla henne bimbobralla, hon har genom åren haft kontakt med en klasskamrat till henne som bor kvar i byn där hon också bott. När vi alla umgicks i tonåren så fick jag övertala bimbobralla för att följa med denna tjej hem för hon äcklades så över henne.

Jag frågade henne en gång varför hon fortfarande umgicks med henne om hon tyckte så illa om henne. Svaret blev förvånansvärt jag har så få kompisar att de jag har vill jag försöka behålla. Men kan man kalla sig kompis när man baktalar bakom ryggen hela tiden? Jag tycker  verkligen inte det.

Man chockades ofta över bimbobrallas ord om henne. Denna tjej föll gärna för yngre killar, bimbobralla döpte henne till peddotanten! Hur elakt är inte det? Sådana kommentarer som att man fick mjöla in hennes mage (tjejen hade ganska mycket övervikt) för att killen skulle hitta rätt hål var ingen ovanlighet och ursäkta mig men såvida man inte väntar ett livsviktigt samtal så kan man faktiskt stänga av mobilen när man går bort eller iallafall låta det gå till mobilsvar! Bimbobralla klarade inte av att vara utan sin mobil i 2 timmar ens för hennes man kunde ju ringa henne, visst tjejen fyllde bara år och de hade inte setts på månader, men mannen kunde ju ringa.

Jag tänker på hur denna tjej ställde upp för bimbobralla. Hon körde tex och hämtade henne när hon tillsammans med sin ex blev tagen av polisen då bimbobrallas ex inte hade körkort men det hindrade dem inte från att köra bil. Än en gång fruktansvärt dåligt omdöme men bimbobralla är en sådan som offrar allt för sin man. Hon ställde upp rejält för bimbobralla och hon svarade med att håna henne och snacka skit om henne bakom ryggen hela tiden. Vad är det för typ av vänskap? Och hur är man som människa om man kan le en rakt upp i ansiktet och vara hur trevlig som helst för att sedan vända sig om och baktala och skvallra? Man är inte en vän i mina ögon iallafall, faktum är att jag äcklas över sådan människor och blir grymt förbannad när jag råkar på sådana falska typer. Ärlighet framför allt!

känslan när ingen vill ha en. Sambon är så underbar och ändå sitter alla de dåliga behandlingarna i mer. Man minns de elaka orden lättare än de snälla förmodligen för att de sårar. Känslan när man gick och väntade på pappa ett helt sommarlov tex utan att han kom för hans andra familj var intressantare. Känslan att alltid vara nr 101 hos mina föräldrar, att inte vara önskvärd hos de vänner som jag trodde jag hade(när jag visade dem att jag kunde säga ifrån) känslan att inte få veta var ens mor och far finns eller att bli nedslagen varje gång man försökte be om hjälp med situationen därhemma.

Jag kan inte bli lämnade ensam i 5 minuter ens om jag bestämt möte med sambon för då får jag omg. panik och tror att han glämt mig. Har man blivit övergiven tillräckligt ofta så är det väl en av menen,

Fast det är över 15 år sedan jag hittade min fars nakenbilder på den älskarinna som han hade när han jobbade  i Norge och fast jag fick panik och inte studerade dem mer än någon minut så minns jag än idag!

Hon låg utslängd på soffan, väldigt mager och med ett avlångt slitet ansikte. Jag kommer ihåg att jag reagerade med förvåning för hon var inte alls snygg i mina ögon, litet avtändande tom, Ibland så krävs det inte en lång stund för att ett minne ska etsa sig fast.

vilket helvete det var att växa upp med min brors hemska humör. Jag tror att en anledning till att jag gör det är att jag i alla år inte fick lov att nämna att han hade problem och var konstig. Det var tabu, där var väl inget fel på honom. Det är liksom svårt att förstå att jag faktiskt får lov att diskutera det och säga det högt! För en tre år sedan så pressade jag min far i telfon ang. honom. Det största erkännandet jag kunde få där var:

Ja, han har ju litet humör ibland! Undar varför han då varnande brorsans sambo för "det lilla humöret" innan hon flyttade ihop med honom?