mening i min fars sista korta mail. Det ska tydligen tillsist bli skilsmässa mellan mina föräldrar men inte pga av en annan kvinna utan andra anledningar. Vad för andra anledningar kan ett pensionärspar ha?

en gammal vän som jag kunnat prata med?Varför kunde de inte förstå hur hårt det var för mig att vara social när jag var så pressad hela tiden privat? Jag är världens bästa vän om jag bara får bli frisk. Jag är lojal till 110% och jag avkyr ytliga brudar som ägnar sig att skvallra om sina andra vänner så fort de inte är närvarande.

hur mycket de sårade mig och skrämde mig. Tillsist var jag så rädd för att göra alla arga att jag knappt klarade av att prata med dem utan skickade mail istället och inte ens där orkade jag läsa vänner och föräldrars svar av rädlsa för att bli ännu mer sårad utan sambon fick läsa dem fall i fall de innehöll något viktigt.

Men jag  tycker de skulle sett hur dåligt jag mådde. Hade de brytt sig så hade de sett det för det var ingen som inte märktes ganska fort om man tog sig tid och verkligen pratade med mig.

Hur kunde tex vad som skulle vara min bästa vän bara sluta maila utan förklaring för att jag skrev en sak om en fd. klasskamrat till henne som hon inte höll med om. Hon visste inte vad jag tvingats gå igenom med denna människa och hur dåligt behandlat jag blivit ändå så dömde hon mig och inte denna kvinna utan att ens diskutera med mig. Att bara sluta skriva det är så kallt och elakt och visar än en gång hur litet värd jag är som människa. Varför tycker alla att jag är så litet värd som människa?

och mig ännu mindre än brorsan. Inga foton upp på mig, på brorsan givetvis men även han hade bara 2 foto i hela huset. Pappa förlorade alla diabilder på oss i vräkningen av min bror(kronofogden vägrar att lämna ut familjefotona då de anses vara min brors och han skiter ju i vilket)Varför skaffade dem barn?Vi ska ju inte ens ha varit misstag då hade man åtminstone kunnat förstå litet.

kunde de aldrig säga till och visa mig att de var stolta över mig så som en mamma och pappa ska vara?Hur kan jag bara förvandlas till inget i deras värld? Jag hatar dem för alla sår de gett mig som kommer ta ett liv att läka.

han sade på halvt skämt och halvt allvar att vi skulle skaffa en skylt till vårt nya hus där det stod inga människor välkomna!

om att en del av dem ska inse hur dumma de var mot mig och komma tillbaka ångersfulla och be om ursäkt men - only in my dreamworld för JAG VET att de fortfarande tyvärr ser mig som den knäppa. Jag blir bara så ledsen att så många människor ansåg att de hade rätt att såra mig så som om jag inte hade känslor och en själ det var verkligen kniven rätt in i hjärtat om och om och om och om igen,  jag var inte människa för dem jag var någon man utnyttjade

är ju att de hade rät att säga vad som helst till mig utan att jag skulle bli upprörd. Där var det inga vita lögner inte men jag hade inte rätt att svara tillbaka och säga min åsikt för då var jag dum och de saknade mitt gamla jag och ja jag idiotförklarades som "den konstiga" som man typ skulle ha överseende med medan hon var sådär för förhoppningsvis blev hon normal igen. Aldrig att någon av dem såg några fel i dem själva eller i behandlingen de gav mig.

Har jag sovit gott?Nej!

Som jag berättat så bestod mitt liv tidigare av två vad jag trodde nära väninnor som jag berättat en del om här. Den ena har jag av många anledningar döpt till bimbobralla sen har vi den andra som efter minst 5 år med fast jobb fortfarande bor hemma med sina föräldrar och storebror.

Ja bara det låter som en udda situation eller hur?Hur som helst bimbobralla har jag inte drömt om en enda gång under alla dessa åren men den andra tjejen saknar jag trots att även hon var väldigt dömmande mot mig. När jag mailade henne misshandelsrapporten(hon känner även min bror) så fick jag bara tillbaka kommentaren jaha det var ju ingen rolig läsning, inte den minsta oro över mig och hur jag mådde och när jag pratade om att ta livet av mig så sade hon bara det har du sagt förut.
Vad jag ska komma till att jag låg vaken ett bra tag inatt och tänkte på den andra tjejen för hon och hennes familj gjorde även en massa snälla saker för mig och jag såg henne som en vän for life. Tyvärr såg hon bara mig som någon som var bra att ha när hon kunde utnyttja mig men gällde umgås så valde hon hellre sin mamma eller bror att göra det med. Hon sårade mig massvis men trots det så önskar jag att hon hade velat vara min vän. Jag vet att jag måste glömma henne också för hon är en del av mitt gamla liv som fick mig att må så dåligt men att glömma är inte alltid så lätt.

i helgen. Kunde glatt konstatera att de fortfarande inte efter minst tre år börjat bygga till deras hus. Denna brud är ökänd för att snacka om saker och aldrig genomföra dem och nu har hon väl dragit in grabben i samma stuk. Då denna brud och kille behandlat både mig och min sambo fruktansvärt illa så önskar man inte precis dem välgång.

laughter was not for me.

i hela kroppen samtidigt som de här nya säkert dåliga nyheterna kom och jag vill bara proppa i mig en massa onyttigt skit. Jag skiter i allt. Jag hatar allt.

Hur ska jag klara mig nu med de här nya problemen när jag inte har Selma som tröst längre?Nu är jag helt ensam!!!!!!Sambon är så fruktsnvärt naiv när han pratar om mina problem som om de ska bli bra och att det inte behöver bli skit varje gång.

sambon säger att det inte behöver bli så men när har jag tur? Det gäller företaget som farsan brorsan och morsan dumpade i knät på mig när de misskött det i graven. Konkursförvalteren anmälde tom han som gjorde böckerna för bokföringsbrott och sade att det var omöjligt att läsa något ur böckerna. Nu vill ju skatteverket ha sista deklarationenen av mig för något inte ens konkursförvaltaren kan läsa ut så good luck! Jag bara vet att de nu kommer att vilja klämma åt mig privat på den ca summa som bolaget gick back. För varför ska inte allting jävlas med mig?? Där har ni en av anledningarna till att jag troligtvis aldrig förlåter mina föräldrar. Kill me now för här är ett nytt bevis p åatt jag inte pallar mer!!

den lilla kontakt som jag har med min fader via mail är att så fort jag skriver någonting om min broder så kommenterar han det inte alls. Han verkar vägra totalt att ha en åsikt om honom eller säga någonting negativt om honom. Han har gått så långt så att han en gågn höll med mig om att han var satan men det är allt. Man vet dessutom aldrig vad man ska tro på och vad han säger bara för att göra mig nöjd.

till en annan lugn värld där jag kan få ro i min jagade plågade torterade själ. Somliga föds till ett liv jag föddes till ett helvete. Jag har försökt förändra det men det går inte.

Jag hatar allt med mig både på insidan och utsidan. Mina tjocka fula lår, min äckligt stora mage(har ju rejäl övervvikt sen jag blev sjuk, har dock alltid varit knubbig)Oroar mig hela tiden för att jag ska få följdsjukdomar pga denna övervvikt också och ja ni hade förmodligen hoppats på att det skulle vara litet lättare för mig nu när det gäller Selma men jag gråter nästan lika mycket fortfarande och livslust vad är det?Inte har jag det iallafall! Jag sitter härhemma och tittar på dumburken utan lust att göra någonting och jag tror att jag kanske omedvetet men dock straffar mig själv på alla sätt jag kan för att Selma dog.

sura äckliga uppstötningar kommer hela tiden. Tack mamma och pappa för den och alla andra hälsoproblem ni har gett mig. Det stör mig så in i att där sitter de på sina fega f--a arslen och mår förmodligen ganska bra medan jag har så många smärtor i min unga kropp sedan länge som ingen så här ung ska behöva ta. Och inte bryr de sig ett skit om det. Min kropp är verkligen slutkörd tack vare dem.

dock utan att gratta mig för i den familjen så grattar man bara sönerna och barnen. Han visste inte ens att jag fyllde år idag. Kändes litet konstigt.

Den knäppa skvallrande svågern hade ju gått och pratat vitt och brett om hur han vill ha hyra för 1 1/2 år om vi flyttar och hur han ABSOLUT inte har tid att leta ny hyresgäst.

Sen har han ju gått och sagt till sin fars att jag är på smällen. VILKET JAG ABSOLUT INTE ÄR!!!Alltså tänk om jag nu inte kunnat få barn(vilket jag kanske inte kan) hur illa hade jag inte tagit det om någon går och säger att jag är gravid. Den äckliga skvallrande svågern och han avskyr sin styvmor för han tycker hon skvallrar för mycket vad gör han själv då?

Jag lipar. 3 människor kom ihåg mig. 1 kort från före detta klasskamrat. Sambon hade köpt en ask choklad men inte vågat planera något eftersom han inte visste hur jag mådde vilket han gjorde helt rätt i.

Sen har vi mina föräldrar. Min mor fortsatte som väntat att ignorera attt hon fött en liten flicka en gång i tiden som hon så gärna ville ha en gång i tiden. Min far kom inte som jag drömt om men innerst inne visste att så inte skulle ske, däremot så skickade han en blomma, en orkidee med ett kort. Ni får ni inte missförstå detta som jag skriver nu för det är klart att jag tyckte blomman var fin och blev glad för den men en blomma med blomsterbud är ganska lätt att ordna det som hade gjort min dag det är att de hade velat fira mig deras dotter live i verkligheten. Jag hade inte behövt några presenter. Allt jag någonsin ville ha var dem men de gav sig bara till min bror.

Efter många tårar så lyckades sambon till sist dra in mig till Malmö på sen eftermiddag under ganska stor protest då jag har fruktansvärt dåligt samvete mot Selma om jag gör något kul numera eftersom hon inte kan vara med. Löjligt tycker ni säkert men inte för mig. Jag delade allt med denna katt. Vi avslutade med att äta fondue på Nathalie hos Pers Krog. Gott som vanligt men tufft som fan för mitt psyke. Nu är jag hemma igen tack och lov. Snart är helvetesdagen över. Men egentligen hade jag inte velat se den som det utan som en dag människor ville fira för att jag fanns men.....jag vet det är inte värt att fira att jag finns.

dö på

Ta för många levaxin och få en hjärtattack¨
Ta massvis av mina sömntabletter propavan som jag har i massvis
Gå ut naken i snön och frysa till döds
Skära mig i handlederna

Alternativ 1 eller 2 är väl de som är mest lockande då jag ju tyvärr är en stor mes ang. smärta.

jag var på mina föräldrar om att vi skulle bjuda hem mormor och farmor varje lördag för att spela bingolotto. Ibland fick jag tjata ganska rejält men jag i min knäppa hjärna tyckte att ingen skulle behöva sitta ensam en lördag. Vad fan brydde jag mig för och ödslade tid på sånt skit?
Jag var på min far och bror om att de skulle köpa gåvor till mamma, komma ihåg bröllopsdagen osv, än en gång vafan brydde jag mig för? Jag var hela tiden någon jäkla hålla ihop alla ända sedan jag var ganska ung. Vad jag inte skulle gett för att få den tiden tillbaka så att jag kunde skitit i dem alla istället. Så här i efterhand så känner jag mig så jäkla korkad och dum. Jag fick ständigt psykiska slag tillbaka ifrån alla dem som jag försökte vara snäll mot och ändå så fortsatte jag. Kanske är det därför det känns så hårt fortfarande - Jag kan i princip komma ihåg massvis av gånger som de verkligen sårade mig - var jag var och vad de sade och inte en enda gång sade jag tillbaka vad jag tyckte - Än en gång fy fan vad jag ångrar mig. Gjort är gjort det vet jag men GUD VAD JAG VAR KORKAD!!!!

när hans bror kom. Med det samma skriker han; tjena, läget, hur är det med dig som om de var värsta kompisarna. Sambon vände ryggen mot honom omgående så att han inte skulle behöva se honom och mumlar ja.

Vad är det för sjuk man som beter sig som om han är bästa kompis med någon som han vägrat lösa ifrån ett kontrakt trots att lagen säger att där är tre månaders uppsägning och istället säger att han ska ha 90000 kr av sambon och att det är affärer bara. Hur kan han tro att sambon är intresserad av att prata med honom efter det? Jag begriper mig sannerligen inte på den släkten. De är så fina på insidan men tittar man närmare så är de inte mycket bättre än min egen familj och de bryr sig alla mest om pengar och sådana har jag svårt för.

heter det ju, Selma kallades även detta av oss

Selmis
Tass
Tassis
Clawfinger
Tassowitch
Selma tass

och nu snöar det igen. Jag gillar vintern och hade jag varit i normalt hälsotillstånd så hade jag känt glädje när jag såg all den vackra snön. Nu känner jag bara saknad över att jag inte kan dela den med Selma då jag minns hur vi två brukade bete oss när snön kom.

Kan dock konstatera att min väderprognos höll i år igen. Jag fyllar ju år den 24 februari och så långt som jag kan minnas så är det alltid snö då om än väldigt litet ibland.

om jag varit död. Det var ändå nästan aldrig någon som tyckte om mig utan de flesta människor missförstod mig bara och var elaka mot mig och dömde mig för saker som jag inte ens var skyldig till utan det enda som jag var skyldig till var att jag vill ha ett liv och inte bara bli utnyttjad av alla.

Jag har ju kommit på litet hur jag ska kunna undslippa något av all denna smärta som jag har. Jag sover så länge som jag kan på dagen så att jag bara tvingas vara ensam några timmar innan sambon kommer hem och sen är jag vaken så länge som jag kan på natten när sambon ligger där och sover.  Bara att han finns där betyder massvis i form av säkerhet för mig. Jag vet dock att det inte är någon hållbar lösning. Hade tårar kunnat bli pengar så hade jag varit biljonär nu, tyvärr.

så är tankarna alltid mer på min sk. familj. Besvikelsen är såstor på dem att  jag saknar ord. Jag önskar att de någon gång får känna samma smärta som de gett mig. De utnyttjade mig på alla möjliga sätt och jag fick alltid känna mig som nr.2 till min bror och när jag ifrågasatte det så kallade de mig alltid avundsjuk och lade fler skuldkänslor på mig. Jag hade ingen som stod upp för mig förrän sambon och det var så ensamt. De var för fan mina föräldrar och skulle varit där istället så utnyttjade de mig tills jag var en för alltid bruten själ och när jag sen behövde hjälp för att kunna hantera alla sår som de gett mig så dumpade de mig bara. Min far var också hemsk men agget som jag har till min mor är så mycket större. Förmodligen för att hon var den som verkligen fick mig att känna att jag inte var något värd. Det var alltid min bror min bror min bror. Hon och far bråkade om honom nästan varje dag under deras tid ihopa. Varför kunde inte han som gjort så mycket och så många människor olyckliga dött istället för mig lilla underbara genom snälla Selma. Där har ni en av anledningarna till att jag intetror på gud och om han finns så är jag den första som kommer att säga till hnom att dra åt helvete om jag ser honom.

på när min bror dumpade honom har börjat att amma igen på sin numera kastrerade mamma Belle. Det ser helskumt ut. De tvättar också varandra hela tiden. Misstänker att det kan vara all den jobbiga tiden ute i det sorgsna huset som förde dem samman.

min bror, hans sambo och lilla son som är en 4 år idag ungefär bor fortfarande hemma hos min mamma i hennes lägenhet. I slutet av april så har de bott där i ett års tid och sen undrade mina föräldrar varför jag alltid störde mig på min broder. Det här är ett mycket bra exempel, han kan aldrig få ihop det själv utan gömmer sig hela tiden bakom våra föräldrar och utnyttjar dem.

så nu är allt klart där. Nu kan ingen av våra elaka släktingar komma och köra bort den andra parten om det händer något. Känns skönt.

så har sambon fått i uppgift att se till så att mina föräldrar blir upplysta om denna blogg så att de kan se vilken fruktansvärt olycklig dotter de hade och kanske i efterhand få litet dåligt samvete för att de inte fanns där för mig. Stor anledning till att jag vill att han ska göra det är också pga att jag inte vill att de ska inbilla sig i efterhand att allt var bra och guld och gröna skogar utan jag vill att de ska veta sanning.De ska liksom inte hyckla och låtsas att de brydde sig om mig i efterhand.

tänkte jag skulle sätta på det en massa berlocker som hjälpte mig bli litet gladare(man är ju desperat).Vad jag talar om då är tex kinesiska tecknena för harmoni och lycka, ett turklöver mm. Desperata tider gör mig alltid mer skrockfull. Tyvärr har de ingen katt i sin samling.

målade för första gången på länge. Kände ingenting. Det blev en tjock pensel och en massa drag av svart, brunt, vitt och rött. Värsta kladden. Svart=mörker Brunt=Bajs Rött=blod Vitt=spöke,osynlighet,intet.

Nu har jag semester därifrån ända till den 19 mars.SKÖNT.

Jag lever tyvärr fortfarande. Varje morgon som jag vaknar upp blir jag lika besviken att jag lever. Jag försöker intala mig att jag ju har min underbara sambo och att jag ska försöka för hans skull men det hjälper inte. I'm deep down.

så känner jag att jag skulle vilja sluta prata för gott. Tänk vad skönt det skulle vara att aldrig behöva säga ett ljud någonsin mera. Jag tror att det skulle vara ganska lätt för mig då jag känner mig så trött på allting.

tänker massvis av deppiga tankar som ni ju alla vet och orden jag hatar mitt liv går väl igneom skallen några gånger per minut. Tänker även en del på det man läst om Johanna Sällström och hennes död. Att vara utbränd och slutkörd är verkligen något som är pest och som påverkar ens hela kropp alltså inte bara hjärnan. Trots det så känns det fortfarande så tabu att vara det och jag vet tex att jag i sambons släkt ses som ett litet fiasko och vi ska ju inte säga vad min egen familj tycker om mig. Kan väl säga så mycket att de har 0 koll och hum om hur jag mår och har aldrig haft det. Dem kan man bara vara besviken på. Ibland så är jag faktiskt så elak att jag önskar att dessa människor som är så dömmande blir drabbade själva så kanske de inte ser så hårt på det här med psykiska problem för det kan faktiskt drabba vem som helst.

om Selma i nästan 2 timmar och försökt gå igenom december med honom. Det känns litet bättre nu men så vet jag att morgondagen kommer och då är jag lika ledsen igen och så måste vi prata igen och igen och igen.

mig till sjukpensionär för gott. Har liksom inte mer att kämpa för och musten och kraften har gått ur mig så nu tror jag inte att jag vänder mitt liv längre och det var inte som om jag trodde jättemycket innan hel men då försökte jag iallafall hoppas litet. Jag ska ju få 1-års sjukersättning men jag ser redan nu att det inte är tillräckligt. Man känner sig bäst själv säger dem ju.  Jag ger nu officiellt upp jag är en av dem där som har looser skrivit i pannan på mig och kommer att ha det alltid. Att det sen är mina föräldrar som gett mig en skitgrund att stå på är en annan sak men jag kan ärligt säga att jag de sista 4 åren verkligen försökt att förändra mitt liv till det bättre men det har helt enkelt varit för många fighter tack vare andra människor och det krångliga system som vi har i Sverige.

jag har verkligen försökt men vi var tighta över det normala det vet jag. Jag börjar snart bli rädd för att skriva om det här också då jag vet att många inte kan förstå mig även om jag vet att det finns sådana som förstår mig också. Jag har alltid personifierat mina katter på gott och ont men då jag aldrig har haft föräldrar som jag kunnat räkna med så var det katten jag vände mig till istället och de behöver inte säga mycket för att ändå klara av att lösa ens problem.

Likadant var det med vänner, även de missförstod mig oftast och jag hade aldrig någon som jag kunde vara mig själv 110% med utan än en gång så fick katten hjälpa till. Sambon tträffade jag när jag var 26 år så då fick jag honom till vän också så från den dagen var det honom och katten och jag vill påpeka att jag trivts utmärkt med det och har inga planer på att ändra på det men det är i sådana stunder som den här då min lilla Selma dog då allting brakar mer än för mig än för många.

När jag tillsist slår upp ögonen på morgonen/middagen så hinner det inte gå en minut förrän jag gråter och tänker att jag inte vill leva längre och de tankarna återkommer oftare än någonsin. Selma var min livlina som jag visste att jag kunde gå hem till och gråta ut till när jag hade en jobbig dag som jag så ofta har haft tack vare min familj. Nu är min livlina borta och jag känner mig så naken att jag mår illa hela tiden och jag har verkligen försökt att tänka positivt och gå vidare men det tar några minuter sen faller jag tillbaka till tårararna och saknaden igen. Jag var beroende av lilla Selma och hon var beroende av mig och vi var varandras drog och det här/jag funkar inte längre och kan inte se hur jag någonsin ska kunna funka igen. Se sambon som 50 % av mitt skydd och Selma som 50% så kan ni kanske förstå hur hemskt det måste vara när 50% av detta skyddsnät försvinner.

En kvinna står och kopierar papper på ett av Sveriges största företag
inom försäljningsbranschen då en kollega till henne kommer fram, tar ett
djupt andetag och säger;
- Åhh, vad du luktar gott i håret, har du tvättat det nyligen.
Kvinnan rusar högröd i ansiktet direkt in på chefens kontor och vrålar;
- Jag vill anmäla Benny för sexuella trakasserier.
Chefen lägger sakta ner de viktiga papper som han för stunden håller i
handen och svarar;
- Vadå, berätta vad som har hänt.
Kvinnan svarar med stockande röst att hon stod vid kopiatorn och
kopierade och då kommer Benny fram och säger att hon luktar gott i håret.
- Vad är det för konstigt med det? svarar chefen, Jag skulle bli glad
över att få en sådan komplimang.
Kvinnan svarar;
- Benny är ju för fan dvärg!

ser baksidan på ett kort och känner igen min fars handstil. Han hade skickat mig ett alla hjärtans kort. Trodde inte ens han visste att den högtiden existerade och ännu mindre att han tänkte på mig vid den. Positivt överraskad.

saknar ju mitt hjärta ännu mer en sådan dag som idag då jag verkligen hade velat krama lilla Selma och få säga till henne hela tiden hur mycket jag älskar henne. Vi har ingen speciell alla hjärtans dag idag. Det är för nära men sambon har fått en liten rolig present dock (tyckte jag iallafall)

Han fick en äggklocka Och jag lovar er att den kommer inte att användas i köket:-)

och skrev nytt testamente så nu kan ingen dum förälder eller bror köra bort den andra om någon av oss dör. Som sambo är man ju inte speciellt skyddad och utav släktingar ska man förvänta sig det värsta när de osar pengar. Så är iallafall min och sambons släkt. 1900 kr kostade det oss men det var det väl värt.

Sambon kan kanske inte komma hem tidigare imorgon är jättenervös över hur jag ska klara av att ta mig igenom dagen. Det är de där extratimmarna i ensamhet som verkligen kan få min värld upp och ner.

över min skuld så satt jag och slog på mig själv i sidan på huvudet med öppna handflator i säkert minst en halv minut troligtvis mer samtidigt som jag skrek högt och lipade så att kattmamman kom för att kolla vad som stod på.

om jag inte var kapabel att hålla lilla Selma i livet? Snälla ta mig härifrån.

4 ggr hos den här dåliga veterinären innan vi bytade. Hon var hos veterinär i feb, mars, april, juli och sen hos ny i november. Varför bytade vi inte tidigare?Jag vet vi var skumma på henne men så kom hon med ny diagnos varje gång och man hoppades det skulle vara den gången som det hjälpte och sen tog det ju litet tid för medicinen att verka varje gång. Jag har så dåligt samvete för att vi inte bytade tidigare.
Jag såg även på en brocshyr att vi kanske kunnat besöka Selma  på djursjukhuset. Jag ville det men vi lämnade meddelande och ringde dem flera ggr pga attvi ville det men de ringde aldrig upp och innan vi visste ordet av så var hon död, varför låg vi inte på ännnu mer för att få träffa henne? Jag har så dåligt samvete att hon dog ensam, att jag inte var där hos henne

Selma var litet jobbigt och jag har grymt dåligt samvete för att jag tyckte det ibland. Det började med att hon hade halv lunginflammation vid årsskifter 2005/2006. Sen fick hon medicin för det. Sen dröjde det ett tag innan hon började klia på sig själv i ansiktet och rev upp sår. Åter till veterinären som sade att det var loppor då vi börjat tillbringa tid i det sorgsna huset så visste vi ju om att vi hur försiktiga vi än var kunde dra hem sådana till henne därifrån så det blev en 4-veckors spot on behandling ggr 2 eftersom hon fortsatte klia sig och vi fortfarande var därute. Sen blev det veterinär igen och denna gången var det foderallergi så vi bytade foder och hon fick än en gång gå med tratt på sig pga uppkliade sår. Det blev inte bättre varje gång vi tog av tratten så rev hon upp sig igen så det blev veterinär igen i november då hon fick första kortisonsprutan för att sedan få tabletter tills vi tagit blodprov på henne för att se vad hon var allergisk mot (kortison kunde ju ge henne diabetes så det var inget vi tänkte ge mer än nödvändigt) Äntligen var hon av med skärmen och kunde börja leva som katt igen och jag var så jätteglad för hennes skull och så fort julen var över hade vi planerat att ta henne in för blodprov men hon dog innan vi hann göra det.

Jag har så dåligt samvete för att jag inte agerade snabbare mot henne även om första veterinär förstörde en hel del genom feldiagnoser som sen gjorde att man var tvungen att vänta flera veckor på resultat(vi bytade ju veterinär tillsist). Varför litade jag så mycket på veterinären och varför var jag inte snabbare för att hjälpa Selma? Varför var jag inte snabbare med att ta bort denna maten också fall det var den hon inte tålde? Det var ju inte att jag tyckte Selma var jobbig för det skulle jag aldrig kunna tycka men jag tyckte det var jobbigt att vi aldrig fick henne frisk. Varför var jag inte ännu mer aktiv i att hitta felet på henne? Är det mitt fel att hon dog var att jag var för långsam?Jag skulle vilja slå mig själv på käften för att jag inte fattade snabbare och agerade bättre. Är det mitt straff nu för att jag inte agerade som jag borde gjort att bli av med det allra käraste som jag hade?Varför tillagade jag inte maten till henne själv varför var jag så jävla trög att jag inte tänkte på allt detta när hon levde?Var det något i huset hon inte tålde?Tänk om jag kunde förhindrat hennes död?Jag kan inte leva med mig själv och denna vetskapen. Men det stod nästa på tur att ta och lösa hennes problem en gång för alla men varför väntade vi?

men det gav mig absolut inget. Jag sitter där och pratar men hon säger knappt någonting och jag är nästan exact lika förvirrad när jag går ut därifrån och min sorg och saknad över Selma är inte ett dugg bättre. Gråter i ett sträck i 50 minuter där dessutom. Hade gärna hjälpt mig själv om jag bara vetat hur men denna gången är det vatten över huvudet.

en 35-a och inte för att jag hoppas på det vill väl tvärtom att det ska fortsätta som det är men man är ju nyfiken; Kommer hon att höra av sig den här födelsedagen?
Jag pratar givetvis om kvinnan som satte mig till jorden för att hon ville ha två barn och en pojke och flicka (varför förstår jag inte för hon prioterad ju alltid pojken)
Som jag ser det så är ju ens födesledag en av de där perfekta dagarna för gamla bekanta att försöka inleda något igen. I år blir det tredje födelsedagen som hon inte bryr sig.

jag tror att det bara är min feghet till smärta som hindrar mig just nu och den kärlek som jag känner till sambon.Tänker på det hela tiden nästan dock.

så har jag blivit besatt av att sitta inne på kattforum och läsa så att jag plågar mig själv ännu mer.Jag är även ofta inne på blocket och tittar på kattannonser och på Kattkommando Syd. Jag blir så ledsen när jag ser hur många katter det är som lider nöd pga människans dumhet, egentligen vill jag ta och hjälpa allihopa men det kan jag ju inte. Jag är fadder numera på kattkommando men det är så fruktansvärt synd om de små liven och gud vad människan kan vara leka. Man kan läsa sådana saker som dessa katterna hittades i en igentejpad låda - fy fan!!!

3 guld till Anja och jag borde sväva på moln då jag är en total skidfantast. När jag var liten satt jag och pappa och följde Stenmark och skrev upp alla tiden förhand på papper och sen den dagen så var jag nerd. Nu så känner jag - visst det var ju kul för henne men och? Det är så fruktansvärt jobbigt och plågsamt att inte känna någonting för någonting. Det känns som om jag är på väg mot mitt slutgiltiga fall och om det sker så är jag tyvärr inte förvånad men jag har faktiskt även om det inte verkat så försökt att kämpa emot ledsamheten och tänka positivt men de tankarna håller i 2 sekunder sen är skulden och längtan och ensamheten och tårkänslorna där igen.

drömt om alla mina problem hela natten. Var hemma hos vad jag trodde var min bästa vän och åt middag med henne och hennes familj. Pratade om allt som hänt mig med dem och varför jag tog avstånd från henne osv. Fruktansvärt verklig dröm som gör att allt känns så mycket värre när jag vaknar upp.

i en timme igen och pratat igenom Selma och alla mina tankar omkring hennes död. Jag är bara så rädd att hon inte ska ha känt sig avgudad och älskad ända fram tills den dagen som hon dog eftersom livet ju blev litet rörigare sen vi tog in de här två andra katterna och jag minns själv inte så mycket av december eller rättare sagt jag minns det negativa som hur den lilla kattungen körde väck Selma ett antal gånger när hon kom och ville lägga sig hos mig osv(trots det så tolkar jag det som att sammanföringen gick bra och det var inte många fräs som hördes i dec. månad). Att jag älskade Selma över allt annat tvivlar jag inte på men förstod det lilla livet det in i det sista?Jag är också väldigt ledsen över att jag inte fick vara där hos henne när hon dog det känns som om jag svek henne. Sambon och jag har nog många timmar kvar att prata innan något går in i mitt trähuvud - tyvärr.

äter något dåligt för min kropp och skriker litet hysteriskt ut till världen i ilska för att den än en gång var så elak mot mig(selmas död givetvis)gråter litet och snackar med Selma, tittar på de andra katterna och önskar att jag åtminstone kunde tycka att de är söta men nej jag ser bara den osynliga svarta klumpen som skulle legat där bredvid dem i min säng. Vill bara skrika och gråta men kan knappt det längre. Så fort sambon vaknade i morse så upplyste jag honom med en gång att jag ville dö, nu har jag börjat drömma om lilla Selma också vilket är jobbigt eftersom drömmarna är så verkliga. Lever i någon sorts vaken mardröm just nu och nu tror jag inte längre på att jag någonsin kommer ur den. Kan Selma som jag behövde så dö för mig så har jag inget hopp om någonting längre.

det är hemskt att vara så svag i själen att man inte ens klarar av att gå ut ensam i en halvtimme utan att man måste kämpa mot gråten och tankarna och känslan att bara vilja lägga sig ner på marken och lipa. Det är en sådan kraftansträngning att när jag väl kommer hem innanför stängda dörra så brister allt och jag lipar helt hysteriskt samt att jag är helt slut och gäspar i ett.

Allt är skit inget är kul den lilla livsgnista jag hade är fortfarande bortblås. Brev från mina fiender skattekontoret anlände idag rörande företaget som min far så snällt och fegt dumpade i knät på mig. Skulle jag komma till honom idag så skulle han bergis säga något sådant ja men jag ville ju hjälpa er du hade aldrig behövt kursa det företag. Bull är det enda svaret man kan ge och beklaga fegheten att ta ansvar för sin egen skit. Förväntar mig att de nu ska börja bråka med mig om företaget igen då det här året ju uppenbart också ska bli hemskt för mig. Jag ska ju alltid pressas pressas och pressas det tycks vara min lott i livet.

några rader hade något smart och roligt att skriva som fick er att le litet och tycka om mig:-) Vet ju själv hur trött jag är på mig själv och att jag alltid mår så jäkla dåligt så kan bara tänka mig hur trötta ni måste vara att läsa om det. Men jag kan inte ljuga och det lovade jag mig när jag skaffade blogg att jag inte skulle göra. Avskyr lögnhalsar då jag är uppvuxen i en familj som bestod av en massa människor  som man aldrig visste när de talade sanning eller ljög.

Igår var det en månad sen hon dog och det är väl litet lättare för mig men inte mycket. Sambon lider också stort av tomrummet hon lämnade efter sig och jag lider fortfarande massvis av alla mina egna påhittade skuldkänslor och att jag inte fick vara där och hålla henne i tassen när hon dog.

och gråtit så mycket att jag nu känner det som om jag kört Vasaloppet i kroppen. Totalt utslagen och trött. Vill ha lycka och att det ska vara i slutet av april nu.

som den var för en månad sedan. Jag är glad att du inte lider men jag saknar dig mer än vad någon levande varelse någonsin kommer att förstå. Önskar av hela mitt hjärta att du var här hos mig Selma. Du var mitt allt och betydde allt för mig. Du och jag var ett par. Jag är tacksam över att du valde mig och att jag fick äran att känna dig. Dagarna är hopplösa att ta sig igenom utan dig och jag vet inte hur jag ska klara av att fortsätta att leva mitt liv utan dig.

blää!! Har inget kvar att säga eller göra. Åtminstone inte för stunden.

alla friska människor. Om det är jobbigt för en frisk tjej att ha mens med humör och så tänk på hur det är för en tjej som redan är depressiv. Har just nu min mens och dagarna är ännu mer helvete än innan. Blir alltid väldigt mer ledsen under mensen och vi vet ju alla att jag är väldigt ledsen redan innan.

nu ska hon ha stygn i 10 dagar och går med skärm. Men jag märker att jag har väldigt svårt att engagera mig för dessa katter även om jag vet att om vi inte tagit hand om dem så hade de nog dött. Ni skulle ha känt på mamma Belle när vi träffade henne i somras. Hon var så mager att man inte kunde klappa henne för då puttade man omkull henne fast man var försiktig. Fin bror man hade va som bara lämnade sin huskatt och dess 4 ungar att dö? Jag vet ju ganska säkert att om vi ej tagit handom dem utan satt dem på katthem så hade väl mamma Belle blivit fast där medan lille Laban kanske fått ett hem om han haft tur. .

allt är nästan en enda röra och så försöker jag minnas och gå igenom saker med Selma och så,så nu vet jag varken ut eller in är så förvirrad och förlorad det är tom så att sambon inte längre vet hur han ska kunna hjälpa mig. Jag är dessutom så sur på honom för att han tog in de andra två katterna så att allt blev ännu rörigare även om jag innerst inne vet att de ju också var två liv som förtjänade ett bättre öde än det min bror gett dem.JAG VILL INTE MÅ SÅ HÄR!!

jag försöker men det får inte. Det är värsta tortyren att vakna upp varje morgon och bli påmind om at man ska behöva uppleva ännu en dag utan henne. Trots två katter så är här så fruktansvärt tomt. Är desperat vet inte vad jag ska ta mig till.

ett barn. Jag har fått klara mig ensam genom livet utan stöd från de människor som skulle varit där för mig, mina föräldrar, ja min far var där litet förstås. Genom andra förstod jag att man inte skulle peta näsan, jag lärde mig via en kompis mamma att man skulle borsta tänderna även på kvällen och på fritids fick jag lära mig bordsskick. Min far köpte mensbindorna till mig när jag fick den men ingen förklarade för mig vad det var så att jag slapp skämmas så för den vilket jag fortfarande gör. Ingen brydde sig någonsin om att kolla så att jag var ok ett att brorsan fåt ett utbrott eller efter ett av föräldrarnas utbrott. Det togs alltid för givet att jag klarade mig precis som de som jag trodde var mina vänner gjorde. Ge mig gärna kritik till jag ligger ner och hela insidan av mig gråter och slå ännu mer på mig om jag vågar svara tillbaka. Om detta var livet så tror jag inte att jag vill vara med längre.

så hade jag trots min feghet för smärta tagit livet av mig denna gången för helt ensam nu det hade jag inte klarat av. Allt har rasat för mig.

Skidskytte VM och snart LängdåkningsVM samt melodifestivalen. Det borde vara en av de bästa månaderna på året för mig men nej............

Ett av mina största fel och tillgångar är envisheten. Just nu ställer den till det massvis. Tänker varjedag på att ta livet av mig flera gånger om dagen.Det enda som hindrar mig är att jag inte vill utsätta min älskade sambo för det. Selma var min ena ängel och han är min andra.

vet inte vad jag ska ta mig till. Har känt smärta och sorg ofta men aldrig på detta viset. Gråter massvis och har helt tappat lusten och den lilla glädje som jag hade. Jag hatar livet och är jäkligt trött på att låtsas älska det bara för att det är bad människor förväntar sig.

Now my sense of humor needs a break
I see a shadow in the mirror and she’s laughin’ through her tears
One more smile’s all I can fake

There is a wound inside me and it’s bleeding like a flood
There are times when I see light ahead but hope is not enough
As another night surrounds me and it pounds me like a wave
God help me, am I the only one who’s ever felt this way?