Ok. Sambon hade verkligen ansträngt sig för att hålla mig sysselsatt då han vet att det är extra viktigt en sådan dag så det var paketöppning, fondue, bio och tv. Visst det känns ensamt at bara ha en som fira att man finns men så är det. De enda tårarna som kom dock var över Selma. När jag kom hem från Malmö så såg jag att min far skickat ett msn meddelande har ingen aning om vad där står i det då jag inte haft kraft att komma än men håller på att samla kraft men det är verkligen enkelt och bekvämt för honom på så sätt behöver han inte skicka ett grattiskort via post eller en present för uppenbarligen så är det inte värt att lägga pengarna på mig men han kan ändå rättfärdiga sig med att han sade grattis som om ett msn räknas? Då kan han lika bra skita i det för det gör mig bara med ledsen. Antingen är man en far eller inte och han skiter i mig så varför skicka ett msn då?

Sen 2002 har han inte ens sett mig 10 ggr och det är ett år sen vi sågs sist och vad kan det vara? En timmers bilfärd mellan oss! Min mor hörde inte av sig alls men det är ju inte förvånande varför hon skaffade mig det kommer jag aldrig att förstå.

de försökte ta i armen på mig och trots att det är en duktig sköterska och hon träffa en åder så fy fan vad jag skrek. Hon fick avbryta det var öm i armen flera timmar efteråt. Förmodligen har de försökt ta så många gånger där att det har bildats ärrvävnad och det försvårade det så de tog blod p åmig p åsamma sätt som de tar på barn med långt smal rör (det gillade jag:-) ingen smärta:-) eller svimningsattack men 3 rör tar mellan en halvtimme till en timme om jag har otur att få ut.

jag säger det igen lägsta på över 5 års tid och under 95 kg! Har börjat smådrömma litet om 90-strecket nu men tar det lugnt vet att varje dag är ett hinder men snart har jag kanske många kläder som passar igen. Ska bli skönt att slippa klä sig i en säck. Det jag allra helst hade önskat med den här kampen med vikten är att jag haft en mamma och pappa som sagt till mig hur duktig jag varit att någon av alla de elaka människor som kommit i min väg hade erkänt min kamp och berömt mig. Det hade varit den bästa gåva någon kunnat ge mig eller åtminstone bland de bästa. Minna ju fortfarande hur mycket beröm brorsan fick när han gick ner i vikt men det var ju han vi spelade visst aldrig i samma liga. Min födelsedag imorgon och jag vet att jag inte ska men ändå drömmer jag hela tiden om att min mor och far ska hörsamma att jag finns att de faktiskt födde en dotter som förtjänar respekt och kärlek men det är väl en dröm til lsom krossas eller hur?

Givetvis vill jag inte sälja vår duracelkatt Zelma men jag var nära imorse när vi än en gång en helg vaknade med ett stort pang och såg en orkide till med kruka ligga på golvet ituslagen och hon tar aldrg de fula krukorna!Jag har aldrig varit med om en katt som tar itu så många blomkrukor hon är snart uppe i tvåsiffrigt.

trädgården. Det är ju första våren vi verkligen bor här så den är kul att följa. Vi satte ju över 100 tulpanlökar ifjor (kan man inte komma till holland så får holland komma till en:-) så det är väldigt kul att följa dem under deras uppväxt - en av anledningarna till att vi intereser bort nu på våren. Igår köpte jag en massa fröer på världens mest underbar frösida (köpte tulpanerna där också) och idag när jag var ute en runda så trodde jag knappt mina ögon. Vår smultronplanta blommade - I februari!!

för stunden (tack Selma) och väger nu 95,4 det lägsta på över 5 års tid. Har börjat drömma om under 95:-)

Annars ännu en tråkdag med första bildterapin sen jul då jag först var sjuk och sen hon. Det var nervöst att gå in där och vissa saker kände jag bara inte för att prata om men det kände faktiskt litet utlösande efteråt så jag mådde nog bra av att göra det.

flyttat igen. Jag vet vi har ingen kontakt så varför skulle hon berätta vart? Men det känns fortfarande efter så många år när de behandlar mig så här som om jag inte existerar. Det är tredje gången som mina föräldrar flyttar utan att ge mig adressen så jag borde ju fatta vinken men jag trodde verkligen att de brydde sig om mig något ända tills heladenna röran började. Där stod jag på företaget, mobiler, bilar, lånade dem pengar mm. Sen bara för att jag ville ha rrättvisa gentemot min bror så åkte jag ut i kylan. Det känns i hjärtat så jäkla mycket fortfarande. Det gör ont i hela kroppen.

vi har ingen kontakt har bara inte blivit färdig att ta bort honom. Hur som helst jag skrev att han och mor vann och att jag skulle försöka samla så mycket mod att jag vågade ta livet av mig.

Reaktion?

Ingen som vanligt inget svar, ingenting. Jag kan bara inte fatta hur man kan vara så oberörd mot sitt eget kött co blod fy fan vad jag var dum i alla dessa år som trodde att de brydde sig om mig.

Trots det är jagså jävla korkad att jag redan drömmer om att i år ska bli året som min mor och far gratulerar mig på min födelsedag i februari fast jag vet att så inte är fallet varför kan jag inte sluta hoppas på mirakel så jävla mycket?

i sista sekund innan hundrastrecket och det jag ska skriva nu kommer väl att stärka min ställning som den galna.

Det som stoppade den var synen av min kära avlivna katt Selma. En blick på henne gav mig styrkan att kämpa litet till.

Hur såg jag henne? Ja detta låter väl ännu mer galet men jag vaknade mitt i natten och var typ klarvaken för en sekund tittade ut i hallen och där satt hon och tittade på mig på det där dättet som hon alltid satt och runt omkring henne var det ett starkt ljus silverglittrande på ungefär en hands bredd (hon var en skugga typ men man såg alla konturer). Hon var där bara för en blick senförsvann hon och jag somnade om direkt. Helskumt jag vet och jag är inte den som tror på änglar och sådant men....

så att ni inte tror att jag gjort något dumt. Idag är ännu en jobbig dag då den där lilla kattungen vi skaffade för ett år sedan är en ettrig sådan och sälla låter oss sova ordentligt vilket i sin tur gör mig extratrött och det gör ju att tankarna i hjärnan är på helspänn så idag är det Tittentetankar, exvänner tankar och massvis av mamma tankar.

Det sistnämda säkert också en del pga att Christer Sjögren tävlar i melodifestivalen idag och min mor avgudar honom så jag vet ju vad hon gör ikväll om hon fortfarande lever.

som trodde på honom så där enkelt varje gång han ljög. Nu när jag minns saker som jag inte kommit ihåg på flera år så ser jag också vad som var lögner men som jag inte insett förrän nu. Som när han i högstadiet jobbade i Norge och kom hem med ett program till mig från den stora eurovisionsschlagern som var i norge det året.

Jag minns att jag frågade om han varit på den och han sade nej de sålde dem överallt i Norge. Ok sade jag då nu säger jag visst.

Ett år senare insåg jag att han kunde stå och ljuga mig rakt upp i huvudet utan att blinka och att jag inte kunde lita på någon. Upplevelsen med min far kom på Jägersro's parkering dp jag frågade honom rakt ut om han haft en älskarinna när han jobbade i Norge och han sade nej och jag visste att han ljög då jag hittat nakenfoton på en kvinna tagna i hans bostad i Norge på hans soffa. Då visste jag och frå nden dagen så förutsatte jag att alla ljög för mig. Det var enklare så men det är inte lätt att inte ha någon att lita på man blir märkt som fan av det. Än idag så får jag jobba varje dag med att lita på sambon fast jag vet att han inte är som dem. Vänner litade jag aldrig p åfullt ut där var alltid en bit av mig som jag behöll och så här i efterhand så var det ju rätt för de människor jag rörde mig bland var ju inte min vänner utan utnyttjare.

är en hel del tankar och smärta borta på ett tag. Det är ju vid hödtidsdagar som man saknar familjegemenskapen mest som man inte har.

Först har vi julafton - sen nyär - 2 månader senare min födelsedag - en månad senare båda mina föräldrars födelsedagar och påsk. Jag gör så gott jag kan men de här måanderna är inte lätta att hantera och oftast blir min plånbok lidande( tröstshoppning). När början av april har varit så har jag paus i den där stora saknaden över familj ända tills slutet av augusti när den där som ska vara min bror fyllar år.

Med mitt fall i januari så kom där ju en hel del nya och gamla stresssymptom en sak som jag fått är yrsel. Inte hela tiden men vid snabba huvudrörelser. Det är mycket obehagligt och frågan jag ställer mig är givetvis har det med all stress jag gick igenom nu eller är det ett nytt symptom på någon ny sjukdom som givetvis drabbat mig? Är det mer i min kropp som håller på att kollapsa eller kan jag vara lugn?