Svar ja och en moders kärlek och jag gör vad som helst för mina barn frasen existerar inte.

Jag har gjort allt utom slängt mig framför ett tåg för att få dem att förstå hur dåligt jag mår och hur dåligt de får mig att må och ändå ingenting, ingen hjälp inget försök att prata med mig. Ingen hjälp. De förstörde mitt liv och sen ingen hjälp och jag är så jävla bitter och jag hatar det så jävla mycket.

Min bror har gjort så galna saker som senast för 5 år sedan när han var 35+ så smög han upp i en lada och gömde sig på vinden utan att ens berätta det för sin sambo som var i huset bredvid helt orolig. Där satt han i flera dagar medan han skrev ett brev till henne hur mycket han älskade henne och att allt var mitt fel.

Det är som ett stort jävla hål i hjärtat och det gör så ont och jag vill så bli av med smärtan men inget funkar förutom att jag går in i min fantasivärld och hur kul är det att gå i en saga hela tiden?Ska jag inte kunna leva?

gråter just nu då sambon dragit upp personer som jag blir ledsen av att tänka på. Julafton blev uppdelad i tre perioder

före 14.00 ok under omständigheterna
efter 14.00 bråk med sambon då han sårade mig massvis med att anklaga mig för att inte vilja fira jul när jag inte gjort annat än att försöka göra bästa av allt (han erkände sen att han hade fel och bara sett det negativa)
efter 20.00 Julgranen flyttades in och uräskten hade kommit och det kändes mer ok än vad jag trodde.

Min far skickade sms (har nu bett honom ta bort mig från hans katalog så jag slipper vara med på hans allutskick) Hna kan dra åt helvete och gå och gräva ner sig någon jävla stans jag hatar hatar och hatar den mannen.

Min mor fick jag ett julkort från idag men fortfarande inte ens ett samtal.

En jul till utan ett julmirakel.

var precis som alla andra jular ett julmirakel. Jag har tom pratat till högre makter(om de nu finns) och önskat mig det. Mitt julmirakel vet ni ju vad det är att min mor och far skulle vakna upp och inse hur illa de gör mig varje dag genom att mobba mig och behandla mig som död. Jag vet nu NOT GONNA HAPPEN denna julen iheller. De förtjänar mig inte tror mig jag vet det men hjärnan är inte alltid överrens med hjärtat.

då går jag från att må ok till att i en hastighet på 100 mk/h och mer trilla rakt ner i ett mörkt djupt hål och det är skitjobbigt att bli så nere så fort.

efter hans konkurs vilket hade inneburit att de inte tagit bilen ifrån honom (jag var över 20 år gammal) så pratade han inte med mig på över 3 månader trots att vi bodde under samma tak och jag blev tillsagd att jag förstörde för hela familjen och att allt var mitt fel.

och jag låg och grät och skrek hela natten så var min fars enda irritation på mig och att jag skulle hålla tyst för han behövde sova då han skulle upp tidigt nästa morgon så där låg man och föröskte hålla igen smärtan. Min mor försökte trösta mig men förmodligen mest för att min far inte skulle bli mer irriterad.

jag var 9 år tror jag. Ja de ringde in till NK som det då hette i Malmö men inte en gång, jag upprepar inte en gång så förskte de prata med mig om vad jag varit med om. Jag har fortfarande minnesbilden av händelsen på näthinnan. Inte enda gång tog de upp det. Jag fick alltid föröska skydda mig själv för de gjorde inte det.

mycket pga av att jag redan då var så nertryckt och folkskygg men man kunde alltid lita på min mor att hon skulle fixa jobb till mig på sommaren och alltid utan att ens fråga mig om det var ok. Det var bara att tiga och gå dit och må dåligt (inte pga att jag fick jobba utan för att jag var så osykiskt nere.Den sommaren ringde hon til larbetsförmedlingen i Svedala för att se vad de hade och efter så var hon djupt förnärmad över vad de sagt till henne. Hon hade frågat dem vad jag skulle leva utav då och de hade svarat hon får väl leva på sina föräldrar. Hon var jättesur och som alltid berättade de sådana saker för mig precis som om jag aldrig kunde såras.Vad var det för konstigt med att någon som inte fyllt 18 och som inte fick sommarjobb skulle leva på sina föräldrar? De fick mig alltid att känna det som om jag fick be om ursäkt för min existens och det gör jag än idag. Hon fixade ett jobb i växthus det sämsta och tyngsta jobb som jag någonsin haft. Det var en plåga.

med båda mina föräldrar. Min bror rydde sig så mycket att de inte ens visste var han var på julafton och när vi kom hem till dem efter att ha varit ute och kört så hängde en påse med julklappar på soptunnan. Man han är ändå fantastisk. Nästa år misshandlade han mig men det fick dem inte till att tro att jag behövde dem mer på julafton det gick ända till den 18 dec tror jag innan jag pratade med min bror och då tog jag upp detta om julafton med henne och fick bara höra att hon skulle till min bror för att han frågade först. Inte en tanke där på att jag kanske behövde någon och min far hörde jag inte av alls tills jag ringde hans mobilsvar på julafton och bad honom dra åt helvete. 7 år är det som sagt i år sen någon ens brydde sig om att vilja låta mig känna det som om jag iallafall hade någon familj. 7 år. 2 år innan tittente helvetet började och 3 år innan de drog in mig i företagsskiten och ändå så surar de för det jag gjorde då(som de anser) men de kan inte se hur ett barn som behandlas så dåligt kan knäckas och bli väldigt bitter. De fick föräldrar varför förtjänade jag inte det? Mitt största regret i livet är allt jag gjorde för dem och all tid jag offrade på dem. Jag önskar att jag aldrig hade ställt in den där Parisresan bara för att min mor fick en hjärnblödning och låg nersövd och jag önskar att jag inte brytt mig om hennes känslor och försökt dölja att hon stank i matlagning efter att hon tillfrisknat eller att brorsan kunde kört runt i gamla skitbilar istället.

men som det håller på att bli? Ni som jobbar kan faktiskt också bli sjuka för ja ni kan hjälpa er kropp att hålla sig frisk men ni kan inte kontrollera den 100%. Vi sjuka tycks vara Sveriges mobbningsoffer. Slå på oss, vi ligger redan ner ändå.

förstå hur mycket det redan pressar någon som redan har ett rent helvete med sin hälsa att behöva oroa sig för framtiden hela tiden att behöva slåss när det enda man borde behöva slåss mot är sin hälsa och att kämpa för att bli bra. Jag spyr och litet till på det de håller på med uppe i stockholm. Något stort måste hända. Samtidigt läser jag på bloggar om hur gymnasieelever blir sjukskrivna från skolan bara för att de inte kan hantera krav och får ångest. Om de vill att de ska fungera i arbetslivet hur kan de låste dem ge upp så lätt?Hur kan de lära dem att sjukskrivning är ok medan vi som är sjuka får lida för att vi är just det varje dag?

man kämpar liksom i motvind direkt.

för att försöka hjälpa min bror med Tittenteskiten(givetvis) så var min advokats kommentar om min far följande och jag kan inte annat än säga att den gjorde ont för man vill ju vara stolt över sina föräldrar.

Han sade att min far var bland de otrevligaste människor som han någonsin haft att göra med och han var en väl ansedd advokat som jobbat i över 20 år. Och en människa som trodde gått om min bror litet för länge tils det gick upp för honom att han var en fullfjädrad manipulativ lögnare. Jag blev tom sur på honom för det kändes som om han stod mer på hans sida.

och tycker jag är dötjatig. Varför kan jag inte bara glömma? Jag vet ju innerst inne att ingen av de någonsin kommer att bry sig om mig! Gjorde de det någonsin? Förmodligen mellan 0-5 år så det här med att inte ha föräldrar som bryr sig är ju liksom inget nytt för mig ändå så kan jag inte komma över det(är 37 nu) Det är som ett djupt öppet sår rakt in i hjärtat fortfarande. Kanske för att jagställde upp så mycket för dem när jag egentligen skulle fått vara barn och att jag förväntade mig att de skulle vara lika snälla tillbaka medan de typ bokstavligen pissade på mig den dagen jag inte löd längre och ville leva ett eget liv. Kansek är det för att min bror tom misshandlat mig geno matt bla dra mig ut genom en dörr i hästsvansen, knytnäve i ansiktet och nykokta grönsaker rakt i ansiktet och detta medan min mor såg på och de anser fortfarande att han är gud. Varje kväll när jag går och lägger mig så ber jag om ett julmirakel som ska bringa mig massa glädje istället för all denna smärta.

som har barnen och barnbarnen var och varannan dag under julen. Tittar avundsjukt på från mitt köksfönster. så ensam...

över vissa människor som fanns i vårt liv men som vi numera bara hör om på längre håll över hur hemska och äckliga de verkar ha blivit. Vill egentligen bara säga det till dem men sådana människor kan inte klara kritik utan de blir bara elaka och bitchiga så why bother? De är ju inte i mitt liv längre. Men det känns ofta som att de som ler mot alla de som låtsas vara vän med alla ja det är de som egentligen inte är vän med någon och jag är bara så trött på hur sådana människor utnyttjar andra och rider på systemet och bidrar till en massa av den skit som ärliga människor får ta.

grannen håller precis på att sätta upp sin fruktansvärt slarviga julbelysning utomhus. Slingan är ojämnt snurrad llängs taket och räcker inte ens till hela så sista biten sträcks till kontakten och den störiga tomten på taket var itu redan förra julen vilket gör att den är allmänt hemsk att titta på men det är ju inte de som får se skiten.

vilket inte alls är bra för det är ett tydligt tecken på att jag mår väldigt väldigt dåligt. Tack mamma och pappa för att ni aldrig tyckte att jag var värd lycka.

så jäkla ledsen!

som alltid en pärs. åg avundsjukt på gubben innan som gick in stack fram armen och var klar 5 sekunder senare. Mitt har när det varit riktigt illa tagit upp till 40 minnuter och att ha 3 sköterskor är inget ovanligt. Idag behövdes det dock bara ett misslyckat stick i högra hand och sen lyckades det i vänstra arm (vilket det typ gör 1 på 100)

Inte nog med att mina blodkärl är smala smala nästan omöjliga att hitta, när de väl kommit in där så ska du inte bli förvånad om det inte rinner eller att kärlet studsar undan. Jag får alltid ha sambon med mig vilket låter sjukt jag vet men för att komma ifårn där alls så behövs all hjälp jag kan ge det och han hälper med att ta bort stressen (avkopplad och blodet rinner lättare) Det är tom så att de känner igen mig både i trelleborg och malmö så svår är jag.

decembermånad när det ska vara så familjeärt då är det tufft att inte ha någon (föruom sambon då) som vill fira jul med dig och undrar hur du mår.

Jag ska skicka nytt brev till min mor för jag klarar inte av att ringa henne. Jag var noga med att poängteras att vi får höras vi snart när jag pratade med henne för över en månad sedan just av den anledningen att det inte skulle vara som alltid. Ringer inte jag så hör ingen av sig och då blev det som vanligt ingen hör av sig. Jag pallar inte det längre det får mig att må så skit varje gång och det förstör så mycket för mig. Kan ni fatta att jag tom i mitt testamente har inskrivet att jag inte vill ha dem på min begravning. Varför skulle de bry sig då när de inte bryr sig när jag lever?