Min far som skulle anstränga sig har ju inte mededelat sig sedan februari och han är inte ute på msn iheller. Jag saknar honom inte eller så (inte mer än jag alltid gjort) men då han kommer upp i åren, påstår att han haft prostatacancer så kan man ju inte annat än undra har han dött? Jag tvivlar på att någon i familjen skulle berätta detta för mig jag är ju the big bad wolf som inte förtjänar något.

till den där sprutan. Kommer jag att ångra mig? Kanske! Men då jag känt mig konstig i kroppen hela hösten med mer kaliumkänningar i kroppen så kändes det så jävla osäkert. Jag tog dock blodprover för att se om det är något fel på mig för att sedan fatta beslut ska eller inte.

jag var fast bestämd om att inte vaccinera mig för det lät som rysk roulette så får man ett brev att man ligger i riskgruppen för svår sjukdom. Förmodligen pga saknad av sköldkörtel och problem med njurar och påverkad lever som det heter men hur vet jag att tex inte mitt hjärta blivit skadat av min sjukdom? Hur vet jag att jag inte får en allvarlig reaktion av vaccinet?Hela jag säger nej, nej, nej det känns verkligen som om man satts i en hemsk situation där jag ärligt talat inte vet varken ut eller in. You're damned if you do and you're damnet if you dont. Vad jag förstått så är veccinet dessuom av den sämre billigare arianten, varför får vi inte det bättre? Är vi försöksdjur? När har svininfluensen blåst över? Tusen frågar och totalt jävla förrvirrad.

det verkar bra men jag vågar inte bli glad över att hon är hemme för om jag tillåter mig att bli glad så brukar det sluta med besvikelse ganska omg.

Att en dag ska jag inte kunna kämpa emot all ledsamhet och göra det fast jag egentligen inte vill för jag vet att galenskap kan driva en att göra saker som man egentligen inte önskar göra.

ta livet av sig och de som gör att jag måste kämpa är vad jag brode kunna kalla mor och far men som väl istället är bödel nr1 och bödel nr2. Så känns det i alla fall.

men man vet samtidigt att de inte kommer att vara snällare mot en efteråt medan man själv kommer att förlora saker som hjälper en? Jag önskar bara jag kunde sagt sanningen till mina föräldrar men så har jag en galning till  bror som tro mig inte skulle tveka att skada mig. Han har ju liksom redan misshandlat mig en gång som ni vet. Det är bara så jävla orättvist. Han hyllas och jag var alltid den snälla tills jag fick nog men de tycks ha glömt allt snällt jag gjort för dem. Varför kan jag inte få det mirakel som jag ber om?

som jag kallar det. Det slår inte fel varje eftermiddag så kommer tankarna och känslorna och trots att det gått så lång tid så blir de bara värre. Den där känslan att ingen vill ha mig tycks inte gå bort. Hur kan ens egna föräldrar inte förstå hur illa de gör en?

Jag var galen i det när jag växte upp så det gav en hel del flashbacks hur jag kände mig om jag köpte några.

Jag brukade ibland köpa chockladpuddingpulver, tonfisk på burk, lösgodis, ostbågar mm men INGENTING vågade jag berätta för mina föräldrar. Jag kommer ihåg hur jag rent svettig smugglade in dem i huset skitnervös för att bli upptäckt, åt dem i smyg med stängd dörr och hela tiden så kände jag mig som om jag skulle bli upptäckt medan jag höll på att begå mord. Inte undra på att jag är så himla nervös över allting eller hur? Eller varför jag fortfarande är så uppstressad?

En gång i mellanstadiet så glömde jag att jag hade en liter mjölk och ett chokladpuddingpulver i min skolväska. Snacka om att det luktade sur mjölk:-) (Tänk jag vågade inte ens sätta in litern mjölk som jag köpt för mina egna pengar i kylen av rädsla för utskällningen som skulle komma) Och jag fattade först inte ens att lukten kom från min väska. Och när jag gjorde det så kom nervositeten med en gång att någon annan skulle fatta att det var min väska. Nervös, nervös, nervös alltid!

87 kg jämnt vilket är så störigt för jag kämar verkligen men det är inte så lätt at tappa i vikt samtidigt som man ägnar sig ät tröstätande! VILL NER TILL 80 KG NU!! Men jag vet det kommer just keep on fighting men blir så frustrerad för jag kämpar verkligen nu också när jag snackar tröstäta så menar jag inte att jag sitter och äter hela påsar chips eller så men för mig brukar det nästan räcka att jag ska titta på mat för att gå upp i vikt.

jag har alltid haft problem med dem då jag när jag var liten satt bakpå min mors cykel och fick både hälarna rejält uppfläkta i cykelhjulet. Tydligen kunde jag inte gå på ett bra tag och min far fick bära runt mig men de gick inte till läkare med det och vet ni varför?

För att jag inte ville. Hur som helst jag har problem med dem i kyla och när jag sträcker mig högt mm och nu är det väl en överansträngning och jag är klagig jag vet:-) Men jag har så mycker klagande att få ut ur mig (tyvärr)Oroar mig mer för Belle igen tyvärr. Det är det här jävla lungödemet som jag är rädd att det ska komma tillbaka.

Håll tummarna för henne nu!

samtidigt som det var riktigt illa med Belle. Hon ringde flera gånger under förmiddagen det kan har varit för att hon fått mitt brev där jag skrev att om hon inte ville var en RIKTIG mor till mig så skulle hon glömma att jag någonsin funnits. Då valde jag att inte svara för ärligt talat alla krafter jag hade gick åt Belle och jag ville inte att den skiten skulle komma emellan då jag ju vet hur mycket det tar på krafterna att ha kontakt emd dem. Bara numret på Anitan fick mig att få magknip men NU. Hur gör jag?

Hon har ju inte ringt sen så det innebär väl att hon inte är intresserad men eftersom hon ringde flera gånger den dagen så undrar man ju? Är min far död? De resonerar ju som så att då JAG  inte vill ha kontakt med dem så har de inga skyldigheter att få reda på saker och JAG har definitivt inga känslor. Farmors död och begravning fick jag ju veta via tidningsannonsen sen fick jag själv ta reda på när begravningen var och hon skulle föreställa min gudmor. I alla fall nu är ju tankarna där igen bara för ett enda jävla samtal. Skulle bara vilja ringa henne och få det överstökat men är så rädd för att bli sårad och ledsen för det är ju vad jag brukar bli. Någon förståelse för att jag har känslor har de ju aldrig haft. Har någon en lösning?

Imorgon är det en vecka sedan hon lades in akut efter att vi upplevt en mardrömsfärd med vätska rinnande ut hennes mun och stora problem med andningen. Ikväll så gjorde de ultraljud på hjärtat och jag är så nervös över svaret. Varje dag den sista veckan har varit sambon som kommit hem sen har vi kört till Belle direkt och suttit där i 2 timmar med henne i ett rum och hjärtat har smält varje gång för ma nser glädjen på henne när hon ser oss. Hela katten skiner upp och vaknar till liv. Är livrädd för domen imorgon och som sagt en del av skiten känns det som om hon fick för att djursjukhuset klantade sig. Hoppas det går bra för det finns ingen katt som förtjänar att få leva mer än hon. Hon har haft sitt helvete tack vare min käre exbror och jag och sambon vil lså få lov att fortsätta skämma bort henne. Hon lyser upp allas vårt liv kollosalt. Som sagt mitt liv just nu är Belle.

att alltid analysera ihjäl varenda liten händelse som du går igenom varje dag och när du gör misstag ALLTID lägga all skuld på dig och att inte kunna acceptera att man är bara människa och kan inte förutse allting som kommer att hända av handlingarna som man gör och biland så missar man bara och ibland är det inte ens en miss saker händer. Allt jag kan säga. Jag hatar mig själv.

det gör för ont. Belle kom hem igår kväll och lades in akut idag igen mer behöver jag väl inte skriva för att ni ska föstå hur skit jag mår. Klandrar mig själv som vanligt och är så jävla besviken på malmö djursjukhus för DE  gav henne vatten i lungorna. Hatar dem men vad fan gör man?

nu ska bara sambon läsa igneom det så att man inte skrivit något som man kan råka illa ut för det är ju så när man blivit indragen i så mycket skit som jag blivit och när man har en far som mer än en gång försökt sätta dit en. Visst låter jag paranoid eller hur? Men det hade ni nog också varit i mina skor.

pga stressen från ett blodprov. Jag är inte alls förtjust i djursjukhuset i Malmö men vad gör man man har inte så mycket att välja med. De tar lätt på djuren. Detta är en katt som blev dummpad när hon precis fött kattungar hon var hårsmånen från att svälta till döds och hon klarar knappt av att jag går ut i trädgården en halvtimme och så tror de att hon kalrar stressen på sjukhus utan oss. Vet varken ut eller in.

tack och lov för försäkring. Går mycket som om jag bara väntar. Min mor ringde givetvis inte så nu har hon glömt att hon någonsin fött mig. Lika bra det väl men önskar de kunde förstå hur de för alltid förstört mig för resten av mitt liv eftersom de skadat en bit av mig som tydligen aldrig kommer att läka.

När min katt ligger inlagd?

där jag motvilligt sade till henne att om hon inte ville bry sig om mig mer än md födelsedagspresent och julklapp så skulle hon glömma att jag funnits men det gör så jävla ont för allt jag någonsin ville var att hon skulle bry sig om mig. Jag vet att det är Tittente hon surar över men hon ser inte helheten, hon ser inte en viss persons skuld, honser inte vad som kunde varit om inte en viss person. Jag skulle bara vilja (ursäkta utrycket) köra vissa rakt upp i röven på dem för de tror att jag bryr mig som saker som jag egentligen skiter i för för mig var det alltid en längtan efter föräldrar som var det viktigaste men de ville ju tyvärr aldrig vara sådana.

"bara för genomspolning och dropp då hon har problem med att kissa och inte kan ta medicin pga sin njursvikt MEN  sist jag alde in en katt så fick jag aldrig tillbaka henne i livet så ser redan hur de ringer imorgon och säger att hon är död.Vill inte vara negativ vill tro det bästa men turen brukar inte vara på min sida som ni ju vet.