men det är väl allt. Bråkar med mina demoner varje dag och frågar mig varje dag om jag inte är för komplicerad och sjuk i huvudet för denna värld och att jag antingen borde gå i ide i min ensamhet eller göra det man inte kan gå tillbaka från som jag varje dag kämpar mot att göra. Inte ens sambon förstår mig fullt ut hela tiden. Jag har kämpat så med mina föräldrar gjorde mig verkligen till en otroligt förrvirrad, rädd person som inte klarar av en verklig värld och jag kan bara säga det är så jobbigt.

stanna där resten av mitt liv utan press och stress från alla? Varför kan man inte förstå hur mina föräldrar stressade och pressade ihjäl mig i 30 års tid och jag lovar jag ljuger inte. Jag var i helvetet konstant och jag klarar inte att gå dit där igen. Ska man behöva ta livet av sig för att andra människor ska bestämma hur man mår och inte kan lita på en och förstå att man är slut som människa och att det vet jag bättre än någon annan. Jag valde inte detta. Jag är ett offer för många människors elakheter. Kanske får jag helt enkelt se det här året som mitt sista år i livet och försöka så gott jag kan innan jag ska puttas in i min grotta av smärtor och plågor och dödstankar 24/7 igen.

plastigt utseene och den där typiskaresväskan som man hade på 70-talet. Där låg den i Saaben alltid packad för att kunna lämna hemmet med en gång om det blev obehagligt och bråk. Då kunde han vara borta i allt från några dagar till veckor. Man såg denna resväska varje gång man skulle åka med honom och han öppnade baklucka. Evigt påmind om att aldrig vara till besvär eller göra något dumt som kunde få honom att köra. Inte undra på att man blev ett nervvrak eller hur? Jag var inte gammal när detta började och jag såg honom utnyttja möjligheten varje gång och varje gång tog vi honom tillbaka och låtsades som om allt var normalt men ännu mer på spänn. Vilken jävla press!

var att de aldrig gjorde någonting för att skydda oss barn från vuxenvärlden. Från dag ett så var man där bland älskarinnor, bråk och pengarproblem. 7 år gammal och man fick börja ta på sig världens problem och sen slutade det inte förrän jag bröt med dem 25 år senare och sen frågar sig folk för varför jag bröt ihop och fortfarande är totalt förstörd. Vem hämtar sig från att leva under sådan press från tidig barndom? Jag gjorde det inte i alla fall. Jag tvivlar på att någon gjort det för inte ens när jag skriver om det så gör jag sanningen rättvisa det var så jobbigt att jag inte ens finner ord för att beskriva det.

Ta tex alla gånger som han var hos älskarinnan istället det var inget skyddande av oss barn utan det var klart och tydligt i huset vart han var så man lärde sig ju redan som väldigt ung att man hade inget människorvärde jag menar om ens egna föräldrar inte ens vill vara med en vem vill då? Och det sitter tyvärr i. Jag har absolut 0% självförtroende eller tycker att jag är värd någonting trots att jag idag har en sambo som jag vet att han älskar mig.

när jag var runt 7 år gammal. Det var som ska du börja skolan så klarar du dig själv nu. Visst de stod för maten och kläderna men något intresse för mig som person det fanns inte. Ganska tidigt så började de prata om hur min far börjat jobba när han var åtta år gammal och fast de inte sade det så så kände man att de menade att jag också borde ta mig ett jobb för då var jag ju runt 12-13 år gammal och min bror var ju som alltid så himla duktig och jobbade hon en bonde på somrarna och så kom jag då den stora besvikelsen.