Det märks hur jag blir sämre för varje dag
nästan varje natt så gör jag upp med människor, drömmer massvis och vaknar ofta flera gånger om natten och på morgonen nästan alltid torr i munnen som klister vilket jag alltid blir när jag sover oroligt. Jag kan också vakna upp livrädd och inbilla mig att jag ser någon i huset vilket innebär att det nästan är standard med lampan tänd under natten. 38 och livrädd för allting.
Det är så många år sedan sveken började nu och ändå så tänker
jag fortfarande på dem 24/7. Det är som om jag förflyttas tillbaka hela tiden till mitt rum i Svedala tittandes på min far som stod där och log och var trevlig som fan och lovade guld och gröna skogar om hur ordentlig han skulle vara och hur bra han skulle sköta detta jävla företag. Jag ville inte stå på det men min far sade man inte nej till för då blev man psykad och utfryst. Han smilade och var så inställsam så och sen bara lämnade han mig med sin skit och gav mig skulden inför min mor och bror. Jag vill sluta tänka på det men kan inte det är som om jag fastnat i limbo eller måndag hela veckan.
Vi var på förhansvisning igår
och såg Precious
http://www.sf.se/filmer/film/9000091/Precious .Den var skitbra och skitsorlig och förutom att jag tack och lov inte blivit sexuellt utnyttjad så kände man ju verkligen igen sig i hur modern och fadern behandlade henne. Hon var någon de kunde hämta wellfarecheck för. Jag var ett personummer de använde och gud bevare en om man vägrade.
Tyvärr lyckades korkad ytlig blondin 17-åring som vanligt förstöra en del av filmen. Varför är det så svårt att förstå att en öppnad mobil bländar ganska bra i en helt mörk salong om man sitter precis bakom personen? Sen blir man ju litet upprörd också när man ser en sådan sorgslig film baserad på sann historia och man kan inte visa mer känslor än att man måste hålla på med mobil samtidigt men å andra sidan hennes kommentar när ett barn som blivit utsatt för våld dök upp var vilket fult barn och hon gick på toa en minut innan filmen var slut.
Men vill du se en kanonfilm med skitbra skådespelarinsatser (inklusive Mariah Carey) så se den. Men kom ihåg det är en dramatisk film.
När min far letade bostad så vände han sig som alltid till mig
än en gång så var det tid att utnyttja mig och som vanligt så trängde de in mig i ett hörn där endast den överstarka kunde säga nej. Han undrade om jag ville följa med honom till Sjöbo och titta på ett hus och stå på det. Han sade nu när brorsan hade Tittente så ville han vara rättvis. Visst jag var inte glad men kände ju enorma orättvisor hur de betett sig med Tittente så jag sade ja. När vi kom upp till banken som jag inte hade en aning om att jag skulle besöka så visade det sig att han tänkt att jag skulle ta ett lån för han kunde ju inte pga sin betalningsanmärkning. Det var som mattan drogs undan från mig. Vad gör man då? Jag skrev som alltid under när de besämde något men tack och lov så fick jag inte lånet. Visst han svor dyrt och heligt på att sköta månadsinbetalningarna men med min familj.
Det värsta är att trots allt ont han gjort så saknar jag honom.
Märker nu hur skadad jag har blivit
av allt som diverse elaka människor har bestämt sig för att utsätta mig för. Läser om Haitijordbävningen och känner absolut ingenting inte minsta lilla sympati eller tycka synd om känsla ingenting, totalt 0. Det skrämmer mig verkligen.
SF blåste mig precis på en förhansvisning
av Daybreakers för att de efter flera flera månader fortfarande inte fått rätt på sin hemsida och inte skickat ut info om detta via mail och ja jag har loggat in regelbundet på min sida på bioklubben för att kolla om där är några förhansvisningar men vad hjälper det om de inte ens kan ha den infon rätt. Du kan logga in på två ställer och p å det stället jag loggar in kommer man direkt in på sin sida och där står ingen info om det går man in på andra ställer så ser man info om förhansvisningen innan man loggar in men loggar man in så kommer man till samma sida som jag loggat in på. 40 minuter kö och allt de kunde säga var vi beklagar.
När det pratades om Tittente så var det helkonstigt
för då ännu mer än i andra fall så var det som om jag inte existerade. Min bror skulle ta över så var det bara. Jag blev ledsen varje gång de pratade om det för jag kunde väl åtminstonde fått vara med i diskussion men jag blev inte ens tillfrågad. Vad jag ville och tyckte betydde absolut ingenting. Istället så tvingades jag sitta med under åtskilliga middagar då det pratade om min bror och Tittente (gissa om jag satt tyst) Jag visste ju redan som tonåring att min bror skulle klanta till det rejält för så gjorde han alltid och sen kom mor och far och redade upp hans skit. Hur gammal han än blev. Att brorsan skulle ta över TIttente fick jag typ höra varje gång han träffade mormor från det att jag typ kunde gå så man växte verkligen upp med att bli islagen du är inte värd någonting och trots det när jag tänker tillbaka så gav min mormor mig mer intresse än min mor någonsin gjort vilket väl säger en hel del om hur min mor behandlade mig. Jag tror att min mormor som var mycket av den gamla skolan helt enkelt inte vågade gå emot sin döda mans önskan men mina föräldrar ja för dem har jag ingen ursökt längre mer än att de inte var de jag drömde om att de skulle vara. Jag tror nog att man måste gått i mina skor för att förstå känslan men försök lite. Du har denna bror som förstör allt som han kommer ivägen för och han ska ta över detta lilla natursköna paradis som du alltid brytt dig mer om än vad han någonsin gjort men du blir inte ens tillfrågad. Jag var aldrig dum nog att tro att vi båda kunde bo där men man kunde väl åtminsonde fått vara med och diskutara framtiden? Från det att jag började skolan så behandlades jag verkligen som ett tomt papper något man var tvungen att mata och klä men inte mer. Idag så ångrar jag och retar mig så att jag inte skrek och protesterade mer men jag förmodade att jag då tog minsta lilla intresse som jag kunde få och man fick absolut inte intresse om man var till problem det vara bara brorsan som fick vara det och var jag till problem så fanns ju också risken för bråk som skulle leda till att min far lämnade huset och vara borta i flera veckor så man ville ju vara perfekta barnet vilket jag lider av än idag. Jag ljuger inte när jag säger att jag bryter ihop flera gånger varje dag när jag misslyckas med någonting även om det är något sådant enkelt som att jag spiller ut ett glas vatten. De lyckades verkligen knäcka mig totalt och hur jag än försöker så blir jag inte bättre. Jag är förstörd.
Jag har så dåligt självförtroende och är så rädd för allting
att jag tom är rädd för vad småbarn på två år ska göra mot mig om jag går ut. Ska de skratta, säga något som sårar mig mm? Tyvärr så skojar jag inte med er så illa är det. Men om du under 35 års tid aldrig av någon enda fått höra att du är bra, att du duger utan istället alltid blivit klankad på, hur ska du då bli stark? Jag är ett totalt fiasko inne i skallen som bryter ihop för allt och litet till. Hur klar sig en människa med -0 självkänsla i världen? Svar: Hon gör inte det. Man bryter ihop hela tiden psykiskt och är rädd för alla.
Jag tänker mer och mer på att
ta livet av mig. Det enda som håller mig tillbaka just nu tror jag är min kärlek till min sambo och till mina katter men jag är så rädd att jag en dag blir så ledsen att jag inte vet vad jag gör för en riktigt deppig människa är inte alltid vid medvetande om sina handlingar och jag får kämpa så varje dag. Vad händer den dag som min mur är helt nere?
När min bror satt i Tittente för flera år sedan han var väl 30+ så gick han tydligen även till psykolog ochhan var sjukskriven i minst 3 månader. Under denna tid var han väldigt arg på mina föräldrar och vägrade prata med dem men det stoppade inte dem. De försökte ta kontakt med honom och de pratade med mig om honom(som om jag brydde mig?) de var orolig för att psykologen utnyttjade honom.
Jag har varit sjuk i så många år men de har inte gjort ett ärligt försök ens till att prata med mig en gång. Fattar ni hur det känns att alltid varit den snälla och bli behandlad så här.Jag känner mig så ensam och olycklig och nere. Och jag är så trött på att jag inte blir bättre hur jag än kämpar.
Önskar att jag skulle kunna få börja leva i verkligheten
fan ta de två som kunnat hjälpa mig så men som vägrar att ens svara på den enkla frågan varför de hatar mig så? Vidare till litet drama: Må de brinna i helvetet för vad de gjort mot mig. Hur kan man vilja sin egen dotter så illa? Hur kan B trots alla bevis vi har som visar hur vi bad honom ta hand om skiten själva och bevisen som visar hur han sket i det. Jag menar vi har fortfarande den välkända meningen jag offrar inte en söndag för att köra ner till Svedala och prata om skiten.
Jag hatar dem så
Jag sade till mig nytt år var positiv
ja det höll i 4 dagar. Jag är så jävla trött på att om jag inte går in i min låtsas värld ja då kan jag inte vara glad och jag är så jävla trött på att se hur de beter sig som barnrumpor. Vi kan båda vara döda imorgon men det rör visst dem inte ett dugg i ryggen. Jag har tom inskrivet i mitt testamente att de inte ska tillåstas närvara på min begravning och jag vet att jag inte kan vara på deras pga psykot som hela sitt liv fått höra hur jävla bra och normal han är. Som det är normalt att sprka in dörrar, köra in i garageportar, misshandla folk, stjäla, ljuga mm.
JAG HATAR ALLT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Och jag vet det blir inte bättre.
Sista brevet
Jag kan inte fira min födelsedag pga er
Jag kan inte fira jul pga er
Jag kan inte fira påsk pga er
Jag kan inte fira någonting pga er för att ni gjort mig så jävla sjuk och ledsen att mitt psyke inte klarar av smärtorna ni gett mig. Jag sitter även och gråter varje högtid pga att jag är ledsen över att du kanske får sitta ensam. Jag kan inte gå på julkonserter för det påminner mig om dig, jag kan inte lyssnar på viss musik, ha rött. Som sagt ni torterar mig varje levande sekund. Man har hört om en moders kärlek i mitt fall var det väl en moders hat.
Jag önskar dig en god jul och om du vill ha något med mig att göra behandla mig som en människa annars så glöm mig men kom ihåg det var du som kastade bort mig. Jag hoppas du inte får sitta ensam under helgerna för jag hade gärna varit med dig. Jag kommer alltid att bry mig.
God jul och Gott nytt år och hoppas att du inte hade julklappen och att du vill ha mig.
Detta är de sista raderna från brevet som jag skickade med min julklapp till min mor och hon har inte ringt so that's it i guess. De surar över pengar och att de tcker jag varit för jävlig det roligaste är att det är de som drog in mig i skiten som de surar om, det är de som ställde till det det visar fakta och det är jag som får ta skiten det känna bara så jävla orättvist hela jävla tiden och nu väljer hon också bort mig meda´n min bror tom var fantastisk efter att han misshandlade mig framför ögonen på henne. Jag hatar allt så jävla mycket och jag är så jävla trött på allt.
Tänkattack kom igen 0-100
men när nyår är över så ska jag se vad jag kan göra för att minska dem för att kämpa mot att ta livet av sig varje dag det är fan inget kul.
Nästan gråtandes av smärtorna från att fotat i kylan
utan vantar på nyår så tyckte jag nyårsbilderna blev ganska bra men fan vad det gjorde ont!
Jag kände en klo som närmade sig min tå och stack till
Jag kröp automatiskt ihop under täcket och skyddade alla kroppsdelar under täcket för att känna hur hon gick upp mot mina axlar då nu halva sängen var ledig. Hon brukar ofta sova däruppe hos mig så jag tänkte inte mer på det i nästa sekund så kände jag någonting varmt porlande på min vänstra rygghalva. Katten kissade på mig.
Där har ni min morgon men nu vet jag hur varmt kiss känns och känslan sitter i länge det kan jag lova. Låt oss hoppas detta var första och sista gången som jag blir kissad på!