istället sitter jag här på midsommarafton ensam med sambon som vanligt och ledsen för att min mor som jag inte har kontakt emd förmodligen också sitter helt ensam. Livet känns bara så patetiskt att leva. Hur jag än gör så tycks jag aldrig bli glad evigt mörker = mig. Är så jävla trött på det. Skulle bara vilja blunda och öppna upp ögonen igen så skulle de sista 10 åren inte ha hänt jag skulle ha en familj mm.

tyvärr! Med alla mina minnesluckor så ångrar jag det skarpt för de hade varit bra att ha nu men tyvärr funkar jag så som människa att när jag mår dåligt går jag helt in i min egen värld och där finns inga problem vilket innebär att man inte tänker på att skriva dagbok vilket innebär att eftersom jag mått dåligt så ofta och så mycket så ja det har gått år mellan skrivandet men jag har några dagar från då jag var tio och redan då skriver jag tex

om hur min bror bara ljuge roch ljuger och att jag vill att han ska dö fort (så normalt eller hur?)
Jag har mardrömmar om hur min bror kivar med mig så att jag varknar upp skrikandes väckandes mina föräldrar och det verkar vara något vanligt mönster.

Hur fan stod jag ut? Tänk att jag inte trodde att lycka existerade på denna jord förrän jag typ var 30+ och jag tvivlar fortfarande.

Så idag märkte jag än en gång hur himla stresskänslig jag är. Vår njursjuka katt Belle följer mig som en hund och vill gärna ha kokt torsk även om det är inget hon ska ha man ger henne en liten  bit hon slickar sätter sig ner och väntar på mer så kan man göra så om och om igen tills hon har fått vad hon vill ha. Hon släpper en inte med blicken. Idag skulle jag dela sambons tårta när hon bestämde sig för att utsätta mig för detta. Det sluta i totalt misslyckad delning med skadad tårta och mig i bristningstillstånd gråtande och skrikandes. Allt för ögonpsykning av en liten söt katt. Jag ringde till sambon helt hysterisk och så fick han lugna ner mig men det är fortfarande inte ok och egentligen skulle jag bara vilja slänga tårtan och bara en ny för där har vi ju ett till av mina problem allt måste vara perfekt.

jag tänker en del på besöket som jag råkae ut för.

Nr 1 Kan inte komma ifrån det det kändes som om han dejtade farmor
N2 2 Tankarna är ju typ så här jaha ännu en kvinna som du inte är gift med som du ägnat mer intresse än dina egna barn. Vad kvinnorna ser ihonom kommer jag aldrig att förstå. De är dumma han säger vad de vill höra och här har ni en stor anledning till varför jag ser ner på kvinnosläktet och särskilt det som blir förälskat.

oroar jag mig mycket för kniven i ryggen igen. Såg de något som de kan använda emot mig? Kommer de att skada mig igen? Men vad skulle jag gjort de ringde inte innan utan bara dök upp? Blev liksom ställd en gång i tiden var han ju mer än spermadonator

katt och allt som inte blev detta året letar ständigt efter min drog som ska bota mig från smrtorna i hjärtat men det är inte så lätt att tröstshoppa när man är pank.

där satt jag i min soffa som vanligt och tittade på tv med Belle bredvid mig när det knackade på dörren vilket bara det får mig att få rysningar och panik. Jag går och titar i köksfönstret och vem står där om inte min spermadonator eller som ni kanske kallar honom far. Panik panik chock men jag öppnar. Då är det hans dam som fyllar år och helt oförberett sade till honom när de var ute och körde att hon ville att vi skulle köra inom till mig. Sist jag såg denna man var 2005 och jag har så mycket mer att berätta för er för typ tusen frågor och känslor och saker som hände under ett timmeslångt besök. Kan dock redan nu konstatera att jag känner ingenting 0% känslor enda anledning att jag inte säger attdetta funkar inte jag behöver inte dig är för att jag ska inte ge dem de också att skylla på mig. Men jag är ledsen för de förstörde känslorna jag hade för jag hade det en gång i tiden innan de besämnde sig att använda mig till dörrmatta åt alla.

Kan redan nu avslöja att mötet innehöll ett vattenfall från mig pga något hans dam sade som för den delen i mina ögon påminde väldigt mycket om min farmor och som hette samma som min mor. Men mer kommer.

Ps jag är inte minsta glad över att ha träffat honom. Jag känner ingenting mer än möjligtvis sorg i hjärtat när det gäller dem.

som bodde nära spermadonatorn och då han ju hatar att någon vet någonting om hoom över huvudtaget så skrev jag etsms där jag skrev att någon som bodde nära honom som vi kände tog bussen in till malmö därifån så det kunde ju han också göra så kunde vi hämta honom där. Snabbare har han inte svarat p åett sms det tog typ 5 minuter fast klockan var över 22.00. Tyvärr har jag inte vågat titta på sms-et än. så sorry kan inte berätta vad där stod. Deppig igen också sitter här med gråten i halsen. Måste ha hjälp men skjuter upp det då jag är rädd.

hjärnan är igång jag tänker och bler ledsen. För att ge er exempel - princesstårta i mataffären får mig att tänka på min bror, varje äldre tant får mig att tänka på min mor, studentsaker får mig att tänka på hur min bror förstörde min student och alla andra negativa tankar kring den, byggaffärer min far med en gång och så hller jag på hela tiden vad jag än ser så accosierar (felstavat jag vet)jag det med dem. Många gånger varje dag så känner jag verkligen på fullt allvar att det skulle vara lättast om jag inte levde längre för jag bär på så mycketsorg som jag inte tyckes bli av med hur jag än gör.