Det känns som om man aldrig får en chans någonstans

som om hela jävla samhället vill att man ska gå och dra något gammalt över sig och ännu bättre avsluta ens liv. Där fick man för att man var snälla lydiga flickan i hela sitt liv tills man bröts. Då ville ingen ta i en med tång ens.

Vaknade upp med munnen totalt igenklistrad

detta sker nästan varje morgon och jag är så jävla trött på det. Erfarenhet har lärt mig att det är när jag inte har en lugn sömn. hade man åtminstonde inte haft skiten efter man borstat tänderna så hade det varit litet bättre men hur jag än gör så sitter den där unkna smaken kvar i evigheter. Äckligt eller hur? Sitter nu med ett V5 i munnen och försöker göra det litet bättre. Allt var bättre under samtalsterapin.

Tänker då och då på att jag kanske ska träffa min far om en månad

försöker föreställa mig mötet och varje gång slutar det med gräl och att jag ber honom gå. Är väl så när att be honom att inte komma. Det känns litet som a little too late. De gav mig bokstavligen de värsta åren i mitt liv och de bröt mig som människa för gott verkar det som hur kan man komma över sådant? Särskilt som det är 0 ånger.Jag önskar jag hade känt något men nada,


Nu fyller mina föräldrar snart år

de valde att plåga mig så så att en 1 april och en 3 april men då är ju smärtan över snabbt men gud vad jag önskar jag fått gå på födelsedagskalas. Varför var de tvungna att förstöra allt?


Ja jag har lyckats stå emot

att ta livet av mig idag också. Det funkar bara för att jag får gå här i min comfort zone och i min låtsasvärld. Idag så tänkte jag litet tillbaka på min barndom och det lilla jag mindes från dagis och dagmamma och så. Trot eller ej men jag var väldigt populär och rolig som barn. En he ldel förmodligen pga den här inlärda vanan att alltid vara på skojhumör så inga blev arga. Sen hade jag ju min konstnärstalang också sådant har alltid gått hem av någon anledning. Men vad kom jag fram till?

Hur jag redan på dagis kände den här låsningen att jag aldrig fullt ut kunde vara mig själv att jag dolde något familjehemligheten och det var skitjobbigt. Jag var rolig med sorg.

Jag vill inte känna mig som ett fiasko

jag vill också vara något en succe. Inte det jag blev.

Vågade tillsist efter flera dagars

rädsla öppna min fars sista sms som typ löd att jag var inte ensam fast vi inte alltid tyckte likadant om saker och ting. Alltså kan ni fatta mannen? Hur kan han ens skriva det? Efter hur han och de lämnade mig i sticket med all sin jävla skit. Jag typ nästa kröp efter dem bedjandes att de inte skulle göra det men det sket de i. Jag är sjuk och har mått dåligt i så många år och inte ett ljud från dem och han kan påstå att jag inte är ensam. Det är sådant här som de alltid gjorde lekte med mitt huvud och manipulerade mig man måste alltid vara så jävla alert när man har med dem att göra för man visste aldrig när man skulle bli sviken och lurad jag kommer ihåg när jag gick förbi busstorget i Svedala i högstadiet under en lunch och lovade mig själv att jag aldrig skulle lita på en enda människa någonsin utan bara djur. Det var djur jag skulle älska för de skulle aldrig svika. Jag fick rätt förutom sambon då men där kämpar jag med mig själv varje dag och att släppa honom inpå mig var och är en kamp alltid.

Roade mig precis med att googla namn

på människor som fanns i mitt tidigare liv. Jag brukar göra det ibland mest för att jag hoppas att jag ska få tråkiga nyheter om dem att de ska må lika dåligt som de fick mig att må. Barnsligt kanhända men jag står för det. Har man blivit så trampad på som jag blev ja då vill man att så att säga what comes around goes around. Idag sprang jag på ett facebook foto på en man som jag ångar att jag kände, ångrar att jag hjälpte och ångrar att jag ödslade tid på honom och inte istället sade vad jag så många gånger tänkte men var för vänlig för att säga nämligen du är nog en av de ytligaste och menlösaste människor som ajg någonsin känt. Isätllet teg jag och var vänlig för jag levde efter den felaktiga regeln behandla andra som du själv vill bli behandlad. Han tackade mig med att föreslå för sambon att han kunde ju ljuga för mig och besöka honom och exbitchen till sambon som han blev ihop med (tack vare mig) Vi såg honom för något år sedan på tosselilla sommarland men han ägnade bara min sambo kontaktförsök trots att jag stod där bredvid och en blind hade sett det. Hur som helst jag såg ett foto på honom när jag sökte med sitt barn och så allvarlig ser man inte ut på foto och inte med sitt barn och precis så såg de ut för något år sedan och jag hoppas så att fotot inte ljuger för det känns så gott att veta att de fick vad de bad om.

Hur mår jag?

Inte så bra. Låtsasvärlden ok men utanför den skit. Behöver hjälp men skjuter på det för är så trött på att behöva prata om skiten också men vad gör man? Drömmer nästan varje natt sen jag slutade med terapin och det är oftast skitjobbiga drömmar där jag gör upp med mitt liv. Det går utför det märker jag. Varför kan man inte få den hjälp som man vet att man mår bäst av?

Idag har vi varit på ännu en förhandsvisning

denna gången var det filmen Änglavakt. Ok, den var inte dålig men den fick mig att tänka på min egen familjesituation ganska omg. och hur ensam jag är. Och svenskt drama ja såvida det inte är Bergmans filmer eller något av Lasse Hallström så är det inte riktigt min grej. Bra skådisar och så och storyn litet speciellt men nej tack!


Så har jag varit kattvakt igen

medan sambon dammsugit. Vår minsta tre-åriga lilla adhd katthona klarar itne av en dammsugare överhuvudtaget. Hon blir totalt hysterisk och då menar jag hysterisk. Upp högt på en hylla och totalt livrädd.


Remember me

var och såg denna, vad som visade sig vara en känslig liten pärla idag. Med en avslappnad Robert Pattinson som man  äntligen slapp se i ni vet vad. Jag kände igen mig i en hel del situationer pga de famljeförhållande som jag kommer ifrån. Det var starkt skildrade personportätt och tårar kom även mot slutet som var ett sådant som jag älskar men varför ska jag inta säga för då avslöjar jag för mycket. Nästan betyg 4!




Fick ett nytt sms från min spermadonator igår

dvs min far.Han skrev att han inte glömt vårt samtal från förra veckan som ju egentligen var förförra veckan och att han kom när han hade bil. Vilket ju visar sig vara i slutet av april. Kände en ledsamhet när han meddelade detta, inte så mycket för att jag inte får träffa honom utan för att det var precis som med min mor de har inte sett mig på år och sen låter de saker som inte ska behöva vara något hinder stoppa dem i månader. Hade det varit jag så ahde jag sprungit över vatten för att få träffa någon jag inte sett på flera år och inte väntat flera månader till.

Egentligen vill jag nog inte träffa honom det känns litet som vilken far? Men ajg tänker inte ge honom den tillfredsställelsen att även ge mig skulden på den punkten att det är jag som stöter bort dem bla bla bla för det är så de gör hela tiden styr bort skulden från sig själva och lägger över den på andra.

Tom idag

så får jag varje dag försöka kämpa med att inte göra min föräldrar till lags fast de inte är här och totalt skiter i mig. Ofta när jag gör något så gör jag det p åsådant sätt så att de skulle vara stolta över mig fast de skiter i vilket. Hur sjuk är jag? Jag känner nu att de bröt mig de bröt mig verkligen. Jag har accepterat att jag aldrig blir frisk fullt ut. Hur kan man läka en hjärna som är utsliten? Min verkar inte kunna läkas? Jag önskar så att det fanns någon mirakelkur för mig för vem vill må så här? Att konstant befinna sig i en låtsasvärld för att vara något så lunda glad. De var inte där när jag lärde mig cykla, när jag lärde mig simma eller när jag lärde mig läsa. Undrar om de såg mina första steg? Troligtvis inte. Det är så jobbigt att känna sig så här svag och ändå behöva gå upp varje morgon och kämpa sig igenom dagarna och försöka. Jag är så jävla trött på att försöka så att det står mig långt upp över öronen och litet till.

Shutter Island

http://www.sf.se/filmer/film/47000344/Shutter-Island


Nej, nej, nej! 2---------- kanske svag 3 för att de fått miljön väldigt bra och det kändes verkligen som om man var i den tiden men nej, nej, nej. Jag vet att de flesta älskar den och jag brukar vara lättsam med filmer men denna - tråkig! Det första jag tänkte i början när jag såg ön var ett nytt Lost en massa blaha om ingenting sen var den väl ok tills jag ganska tidigt förstod vad som filmen var och då kändes det ganska meningslöst att se sista timmen men jag gjorde det. Skulle aldrig gå ifrån en film det är jag för snål för:-)


Den sista månaden har varvats med ledsamhet

och fantasivärldar som denna http://www.sf.se/filmer/film/10003087/Alice-i-Underlandet-3D-sv-tal för att bli glad en liten stund. Som jag längtat sen jag för omkring ett år sedan såg första trailern. Jag visste redan då att jag skulle älska den för det är jag, fantasivärldar och så. Jag har alltid känt mig hemma i den sagen och jag är fullkomligt galen i varenda johhny depp/Tim Burton sammarbete. Jag bara älskar stilen så. Den var en 5++++++++++++++++ film och för första gången på länge jag kanske tom ska se om en film på bio. Sist var det Sex and the city och innan dess 4 bröllop och en begravning som jag tror jag såg 4 gånger på bio. Gud vad jag var kär i Hugh Grant där och gud vad den filmen fick mig att skratta.

Och jag har redan köpt Avril Lavignes låt Alice. Jag såg den på ztv under en av alla mina nätter som jag har problem med att sova och blev kär både i video och låt. Som sagt jag är svag för udda - förmodligen en av anledningarna till att jag aldrig hört hemma någonstans i denna överytliga värld.



Sista meddelandet ordagrant

ok sitter på en buss och trängs lite svårt att svara dig just nu.

Detta skickade han den 25 februari. Kanske mig det är fel på men jag tolkar det som svarar dig sen. Inte ett ljud sen den 25-e dock.Som alltid de drar in mig litet för att sen (ursökta uttrycket) pissa på mig. Varför? Inte undra på att man är störd hur hade ni varit om ni vuxit upp med människor runt omkring er som hela jävla tiden bara svek och gjorde er besvikna? Jag har ALDRIG och jag LJUGER INTE kunnat lita på någonting från det att jag typ började första klass ville jag ha någor så var det bara mig själv och ingen annan jag kunde lita på.

Min farskickade mig ett sms på min födelsedag

min första fråga var ju givetvis varför? Jag gav honom ett ultmatum som ni vet i höstas att antingen bry sig eller glömma min existens. Han hörde inte av sig så då antar man ju att han väljer alternativ 2. Jag har inte accepterat men vad kan jag göra och vi vet ju alla att det har ju aldrig varit mycket till far och ändå slår han min mor med hästlängder. Hur som helst så skickade jag ett sms tillbaka där jag frågar varför han skickar ett sms om vi inte ska ha kontakt, Sen har vi en liten konversation där han väl säger fler meningar än på tio år och då menar jag väl typ att han sade tio meningar. Han påstod bla att han köpt en födelsedagspresent men att han inte ringde för han visste inte hur jag skulle reagera och att han skulle lämna över presenten när han fått bil igen sen skrev han att han inte kunna skriva just nu för han satt på buss och trängdes. Jag skrev ok och sen har jag som vanligt inte hört av honom på flera dagar så han är som innan ett axelryck men fattar ni varför jag är så störd i huvudet? Det är verkligen leka katt och råtta så fort man har misnta lilla kontakt. Men det är som jag sagt till sambon jag tror att för mycket har hänt jag är inte beredd att bli besviken igen. Jag hade velat ha en far om jag fått välja men jag fick ju aldrig välja.Förvirrad förvirrad och förvirrad.