för att hon inte ställde upp för mig efter misshandeln av mig som min bror gjorde framför henne. Jag vet att jag  borde vara arg men jag har aldrig känt någon ilska på henne för det. De känslorna finns inte i mig. Jag känner mig sviken men nog inte hälften av hur jag borde känna det. Jag ser nog också misshandeln som mindre allvarligt än vad den var eftersom de gjorde som de alltid gjorde med allt ont min bror gjorde. De förringade det och tystade ner det. Min far sade jag tillsist till mig att det var ju bara  en knuff och han såg det inte ens.

I ett år ett helt jävla år väntade jag med att polisanmäla honom för jag väntade på en ursäkt. Det var väl inte för mycket begärt att min egen bror som lyfte mig upp i min hästsvans efter att ha slagit mig med knuten näven i ansiktet så att jag föll efter att han kastat heta nykokta grönsaker mot mig. Han kunde väl i alla fall bett om ursäkt? I ett års tid så plågades jag av bilder på händelsen dagligen hela tiden. De slutade efter anmälningen.

Jag gjorde anmälan endast för att bli fri från alla mardrömmar osv. Jag visste redan innan att min mor skulle aldrig ställa upp för mig.Polisen ringde tom hem till mig och frågade varför de inte fick tag i henne när de försökte prata med henne om händelsen. Jag sade direkt till dem jag väntade mig aldrig att hon skulle ställa upp för mig. De var tom ok att slå på mig så litet var jag värd. Inte minsta lilla straff fick han tvärtom så blev jag straffad för from den dagen så kunde ju inte mina föräldrar samla oss se de fortsatte att ha kontakt med honom och bjuda honom på middagar och fira honom medan jag inte var välkommen (jag gråter när jag skriver detta)

När jag skickade polisanmälan till vad jag trodde var min bästa kompis så svarade hon bara tillbaka jaha det var ju ingen rolig läsning. Ingen stötta där i heller, förutom sambon så var det aldrig någon som stod upp för mig. Men jag förväntades vara snäll mot alla.