Se den!!

efter misshandeln för ganska snart efter så fick jag välja ut en massa tupperware produkter som jag ville ha utan att ens ha bett om det och utan att behöva betala ett dugg. Jag kommer ihåg hur chockad jag var för den snällheten var inte lik henne. Jag tror att det var hennes skuldkänslor och när jag tagit emot dem så ansåg hon väl att allt var ok.

Mamma jag saknar dig!!! Varför brydde du dig alltid bara om min bror? Allt han gjorde under hela uppväxten, alla hans lögner, all hans skit! Alla pengar han kostade er! Varför glömde du alltid hans synder men jag fick inte ens lov att försvara mig? Du har fel men du ser ju bara det du vill se och jag är tydligen inte en människa man ska lyssna till. Han kunde ljuga och ljuga och ljuga men ändå trodde du alltid honom men jag talade sanning och mig trodde du aldrig, du ville inte ens lyssna.

Jag har redan börjat fasa för den och må dåligt och gråta. Jag pallar inte med ett till sms grattis eller en till födelsedag där känns som om man inte existerar. Varje högtid i så många år så har jag hoppats att de skulle tagit chansen att närma sig mig men nej. Jag är persona non grata - död. Allt jag gjorde var att jag försökte överleva. Jag kan ärligt säga att jag hade varit död idag om jag inte jag dragit i bromsen ang. hur de var mot mig. Men de har inte ens tänkt den tanken att de gjorde mig illa, de höll på att stressa ihjäl mig. Jag vill inte ens tänka på hur mycket mina kropp tagit stryk av det de utsatte mig för som jag idag inte än er medveten. Vill inte fylla år. Vill inte må så här.

för att hon inte ställde upp för mig efter misshandeln av mig som min bror gjorde framför henne. Jag vet att jag  borde vara arg men jag har aldrig känt någon ilska på henne för det. De känslorna finns inte i mig. Jag känner mig sviken men nog inte hälften av hur jag borde känna det. Jag ser nog också misshandeln som mindre allvarligt än vad den var eftersom de gjorde som de alltid gjorde med allt ont min bror gjorde. De förringade det och tystade ner det. Min far sade jag tillsist till mig att det var ju bara  en knuff och han såg det inte ens.

I ett år ett helt jävla år väntade jag med att polisanmäla honom för jag väntade på en ursäkt. Det var väl inte för mycket begärt att min egen bror som lyfte mig upp i min hästsvans efter att ha slagit mig med knuten näven i ansiktet så att jag föll efter att han kastat heta nykokta grönsaker mot mig. Han kunde väl i alla fall bett om ursäkt? I ett års tid så plågades jag av bilder på händelsen dagligen hela tiden. De slutade efter anmälningen.

Jag gjorde anmälan endast för att bli fri från alla mardrömmar osv. Jag visste redan innan att min mor skulle aldrig ställa upp för mig.Polisen ringde tom hem till mig och frågade varför de inte fick tag i henne när de försökte prata med henne om händelsen. Jag sade direkt till dem jag väntade mig aldrig att hon skulle ställa upp för mig. De var tom ok att slå på mig så litet var jag värd. Inte minsta lilla straff fick han tvärtom så blev jag straffad för from den dagen så kunde ju inte mina föräldrar samla oss se de fortsatte att ha kontakt med honom och bjuda honom på middagar och fira honom medan jag inte var välkommen (jag gråter när jag skriver detta)

När jag skickade polisanmälan till vad jag trodde var min bästa kompis så svarade hon bara tillbaka jaha det var ju ingen rolig läsning. Ingen stötta där i heller, förutom sambon så var det aldrig någon som stod upp för mig. Men jag förväntades vara snäll mot alla.

och denna låten gav ett leende på mina läppar varje gång. Gör det än. En av smygare lp-skivorna som köptes det året. Spelades om och om och om igen.

Köpa att den ena har fel ibland och den andra likaså? Varför kan vissa människor inte säga förlåt? Varför är det ok för dem att jag sitter ledsen varje dag fortfarande pga dem?Varför vill de inte se sin egen dotter glad? Hur kan de önska mig att gå igenom livet så här olycklig pga dem?Varför kan jag aldrig få svar eller det där mirakelt som jag så ofta ber om?

känner mig så sviken. Det ni får veta här är inte hela historien det finns mycket värre saker än det jag nämner här så kan ni kanske ännu mer förstå varför jag alltid mår så jävla skit.

som jag tänker på fortfarande är den om min bror när mina föräldrar var med honom att köpa skor. Han var inte speciellt gammal och ville ha skor som var flera storlekar för stora gör honom. När de berättade historien så tyckte de den var gullig  (än en gång så var de blinda för min brors skit)

Hur som helst han ska tydligen ha lagt sig ner p ågolvet i affären och skrikit och sparkat så mycket att en tant kommit fram och frågat mina föräldrar om han var störd i huvudet. När jag ränker på historien nu så tänkter jag hon skulle bara vetat hur rätt hon hade.

lps och singlar för mina veckopengar. Jag samlade på allt. Jag tror aldrig att jag visade mina föräldrar någonting som jag handlade. Jag vågade inte det var dessutom lugnast så. Jag visste att jag skulle få värsta utskällningen från min mor med en gång. Jag minns hur jag brukade cykla ner på ICA i Svedala helt till mig för jag hade fått ihop pengar till något nytt. Skitglad när jag köpt det och sen mer och mer nervös ju närmare jag kom hemmet för nu gällde det att smuggla in sakerna. Sjukt va? Stora lp skivor tryckte jag in under min stickade tröja i hopp om att jag skulle kunna springa in fort eller så gömde jag dem i trädgården tills kusten var klar. Nu förstår jag verkligen inte vad jag gjorde fel men de fick mig att känna mig som det mest felande olydiga personen på jorden och då var det mina egna sparade pengar jag stal inte av dem för att handla som min bror gjorde.

Hade det inte varit för min musik.... Kan inte förstå hur människor inte kan lyssna på texter - det är ju de som betyder någonting. Som den har räddat mig många gånger. Mina föräldrar hatade att ajg köpte så måna skivor även om det var för mina veckopengar. De fick tom mina farföräldrar att ge mig annat bara för att jag inte skulle köpa skivor som om det var så farligt? Det var min hobby men så var de alltid allt jag gillade var fel men skulle älska scouterna och lyda och aldrig ifrågasätta dem eller att det va rnågot fel på min bror.

Jag är så livrädd för den dagen de inte finns mer för att jag vet att hur jävla dåligt jag än mår idag så kommer det att öka tiofalls då för då är det slut. Jag fick aldrig mina föräldrar. Min bror kommer att göra mig ännu mer ledsen för att förstöra för mig var alltid hans melodi. Han var så avundsjuk på minsta lilla uppmärksamhet som jag fick och det var ju nästan 0 så då kan ni ju gissa avundsjukan. I mitt huvud när jag tänker på honom så har ahn namnet SATAN. Det är tyvärr så jag ser honom och att jag än idag trots ingen kontakt och så är skiträdd för att han ska skada mig det säger ju litet om vilken skräck han satte i mig. Jag var dock den den enda som inte visade honom skräcken utan stod upp mot honom till mina föräldrars fasa för livet hade ju varit ännu lättare för dem om jag också ställt in mig i ledet. Tänk att de tom tyckte att det var ok att han misshandlade mig. Att hans sambo fortfarande är ihop med honom kan jag inte fatta. Hon tom hörde mig bli misshandlad men gjorde ingenting mer än stängde dörren. Visst hon var gravid men jag hade aldrig inte gjort någonting. Gud vad han visste hur han skulle manipulera em och skrämma dem. Jag tänker ofta på mina föräldrar och försöker komma fram till att vi ska kunna ha kontakt från mitt håll men såvida jag inte kryper så existerar jag inte. Min far skickade ju ett gott nytt år. 10 dag senare så har jag fortfarande inte svarat och han har inte reagerat precis som han inte reagerat att jag inte svarat på förra sms där jag tror han välkomnade mig upp (råkade se en mening av det)

DE VAR ALDRIG DÄR FÖR MIG!! Jag vill ställa mig upp och skrika det till dem men de skulle inte lyssna. De skyulle vägra höra det. I deras värld så behandlade de ju tom oss lika.

Jag önskar världen kunde förstå hur jobbigt det är att må så här dåligt att varje dag kämpa för att inte ta sitt liv. Att ha en hjärna som tänkte hundra tankar på en gång även om de sitter och ser en jättespännande film. Att vakna upp med sorg i hjärtat och tillbringa hela dagen att slåss mot sorgen. Att aldrig inte känna en klump av obehag i kroppen. Att få hjärtrusning för minsta lilla sak. Att inte se någon mening med livet trots att du har en underbar sambo och underbara katter, att känna det som om världen svek dig så totalt. Att känna det som om du blivit totalt våldtagen av varenda människa i ditt liv som du trodde brydde sig om dig för du brydde dig om dem hur sjuka de än var. Behandla andra som du själv vill bli behandlad kiss my ASS! Att känna det som om hela ditt förflutna var en enda lögn ingenting var sant.  Att behöva slåss alltid.

HATAR ALLT!

Är det inte underbart när man hör en låt och inser att man har den redan? Jag bara säger texten -lyssna på texten! Har älskat Jewel sen dag 1 för flera år sedan.