En riktigt skrattpärla

Som jag sagt tidigare, skrattar en sådan jävel som jag som har ett sådant mörkt hål i sitt hjärta ja då är filmen riktigt rolig. Det var den här!




Många tecknade filmer har några skratt i sig men denna ja den var väldigt rolig och jag kände verkligen igen mig i Gru. Det var som att känna sitt eget sorgsna hjärta.

Dumma mej får 4+++++++++. Älskade den!

Min nya favoritlåt

med en gammal favorit sara bareilles. Som så många gånger med mig så måste texterna säga mig något, ofta känner jag igen mig i dem, så också i denna. Älskar den!! Hela cd-n är bra!!




Jag skulle bara vilja att de en enda gång

innan de dör skulle visa mig att de älskade mig. Det är hemsk tortyr att må så här.

Ikväll har jag en sådan där hemsk längtan efter min mor

det känns hemskt att veta att hon är inte ens 1 mil ifrån mig förmodligen ensam som jag men hon är hellre det än med mig för hon tror att jag är saker som jag inte är och att jag gjort saker som jag inte gjort och som jag knunat visat henne med fakta om hon bara knunat inse att hennes perfekta son inte är så perfekt. Det känns så hemskt att ha en sådan djup längtan och det gör så ont i hjärtat. Allt jag någonsin ville var att bli älskad.

Nattens dröm

Jag tror at tjag haft denna en gång tidigare. Det var familjesammankomst, min mormor som är död sedan flera år tillbaka var där också. Jag tror att det var min födelsedag och hon var jätteglad för hon hade hittat en massa foton på mig som barn (jag har knappt några för mina föräldrar tog inte foton på mig och de få vi hade sjabblade min bror förmodligen bort i helvetes vräkningen. Jag blev jätteglad öppnade pärmen och började tittat på fotona som ju inte ens var jag. De kom inte ens ihåg hur jag såg ut som barn. Efeter en sådan dröm så är det inte lätt att komma igen. Man blir liksom nerdtämd med en gång.

Ångest, vill bara dö

kan inte andas, panikkänslor, ska livet aldrig bli kul att leva? Och ja jag vet att det blir vad man gör det men ibland så kan man bara inte göra det.

Jag har gått i terapi i flera år, sökt mer hjälp, tagit antidepressiva, tagit avstånd från mitt tidigare liv inklusive föräldrar, hela vår bostad är inredd i färger och saker som ska få mig att må bättre. Allt jag egentligen vill är att bli lämnad i fred men då får man väl lämna landet för allt är bättre än detta hatsverige. Det var inte mitt val att bli sjuk, jag kämpade mot i typ nästan 30 år men jag var runt 5 år gammal när mina egna föräldrar började mobba mig och min 5 äldre bror visade upp sina våldstendenser som ingen vågade trotsa. Jag kämpade men som barn utan stöd så knäcks man till sist.  Det är inte kul att tvingas slåss mot sig själv varje dag att behöva kämpa varje dag för att överleva att aldrig känna lugn och ro att ha en cirkusföreställning i hjärnan att inte kunna lita på den. Ni ser en tomat min hjärna kan mycket väl få för sig att det är en gurka. Tyvärr det har hänt mer än en gång.

Precis innan jag skulle börja 1:a klass

så tog min mor mig till risören mitt långa fina blonda hår som räckte en bra bit ner på ryggen skulle klippas. Jag hatade det. Som vanligt så skulle jag inte få känna mig som alla andra flickor och fläta mitt hår och leka frisör osv. Jag började sen klippa varenda cindydocka som jag fick. De terade mig för det hade gjort det än idag om jag haft någon kontakt med dem tom min bror mobbade mig mig för att jag gjorde det. Ingen av de de deumma idioterna kunde fatta att det var psykiskt. Jag ahtade mitt klippta hår och från den dagen jag fick det så kände jag mig så utanför i skolan och jag bönade och bad min mor att jag skulle få ha långt hår men nej och i min familj så löd man.

Det skulle dröja ända till högstadiet innan jag en s sklle våga låta det växa några cm men fortfarande kort. Den dagen jag fyllde 18 så var det de första som jag gjorde. Jag slutade klippa mig och än idag så ärmitt hår långt. Min teori är att min mor som hatade mig ganska tidigt helt enkelt gjorde vad hon kunde för att jag skulle bli ful och mobbad och sticka ut.

I lågstaditet så följde min far med mig till frisören som jag ju hatade för att hon alltid klippte mig så som jag avskydde så jag var grymt otrevlig mot denna äldre tant. Otrevlig på ett sätt som ajg aldrig annars var. När jag kom hem så gick min far ut och hämtade ett stort fiskespö stängde dörren som fanns till mitt rum och började jaga med det då skulle jag få min bestraffning. Jag kommer än idag ihåg hur jag skrev i panik och flydde som ett skadat djur runt i rummet upp på sängen ner från sängen til lbokhyllan osv. Han gav upp efter ett tag men han tvingade mig att ringa hem till denna frisör och be om ursäkt. Som sagt ordet trygghet har aldrig existerat i mitt liv och jag lider så mycket at det fortfarande jag är nog Sveriges räddaste person som inte ens våga gå förbi små barn ute p åstan av rädsla för att de ska vara dumma mot mig.

Drömmer varje dag om att lämna detta kalla land

där fler och fler tycks lämna hjärnorna hemma och bara bry sig om pengar och sig själva och är allt för status fixerade. Brukar säga till sambon att sådana människor har inte haft riktiga problem för då hade de lärt sig vad som var och är viktigt i livet.

Jag som verkligen haft tråkigheter i livet, ja ni skulle se mig hur upphetsad av glädje jag blir bara för att sambon bjuder mig på en angus hamburgare på burger king. En sådan liten banal grej lyser upp hela min dag. Kämpar man varje dag från att inte gå ner i sitt hål och ta livet av sig ja då blir man glad för så litet och varför är människor så elaka numera?

Det är tur att sambon är med de få gånger jag går ut för han hindrar all min ilska som jag har från att ta över. Jag vet att om jag varit ensam så hade jag muckat gräl med var och varannan ute på stan för jag retar mig så på människor jag verkligen hatar nästan allt jag ser numera och vill bara ställa mig upp och skrika och slåss och bete mig som den galning livet format mig till. Varje dag är verkligen numera en kamp för mig för att inte låta det i min skalle blomma fullt ut. Många gånger så vill man bara ta livet av sig för att slippa slåss mot all den galenskap som finns i en och jag ska säga att min största rädsla är väl att jag en dag gör jag det. Det är väl därför jag blir så sur på de som hyser förakt för dem som gör det för gör man det ja det är inte en själv som bestämmer utan något större som drar man kan verkligen bli så deprimerad och lyckliga alla ni som aldrig behövt känna er så ledsna och nere. Jag hoppas att ni aldrig behöver uppleva det för att gå med ett hål i hjärtat alltid och vad du än gör så läks det aldrig helt, ja det är inte kul. Det är en väldigt väldigt jobbig känsla. Att det första man gör på morgonen är att tänka på sådant som gör en ledsen och sen behöva kämpa mot demonerna hela tiden och kontrollera vad man utsätter sig för för att inte bryta ihop totalt.


Så har jag då trillat ner i vad jag kallar mitt svarta hål igen

det händer varje dag och jag går typ från 0 till 100 i hysteri på 2 sekunder. Så här kommer dagens försök til latt skriva av sig. innan min spermadonator hamnade där han bor nu i Sjöbo så hade han span på ett annat hus där.

Han ringde mig och frågade om jag skulle kunna tänkte mig att stå på det nu när brorsan hade Tittente och så. Javisst sade jag desperat att få någo typ i rättvisa i den familjen. Det kanske var naivt av mig men jag trodde han typ menade äga det då jag inte kan.

Han kommer och hämtar mig och vi kör och tittat på huset som verkade väldigt fint för att sedan ta mig till fastighetsbyrån för att skriva under papper. Trodde jag, mitt jävla dumhuvud nej då fick jag även skriva unde ren låneansökan på en stor summa pengar som han då innan hade lovat att han skulle betala så ordentligt varje månad? Vad gör man i en sådan situation? Det kändes som om man fick mattan underdragna under bena sina? Vilka föräldrar gör så? Jag skrev på och kom hem till sambon chockad och bad en bön att jag inte godkändes och tack och lov det gjorde jag inte. Men då kunda han minsann ringa flera gånger hem till mig. Alttid när de skulle ha ha och ha ja då kunde man kontakta mig men att bry sig om mig som människa gick visst inte.

Har haft sammandrabbning med sambon

Det är så jobbigt. Jag älskar honom så men när vi har sådana här situationer så känner jag bara att jag är för jobbigg att leva med jag står inte ens ut med mig själv så hur ska jag kunna begäa att han ska göra det. Då faller jag fort vill sluta prata och svär än en gång att de enda som aldrig gör en ledsen det är djuren och att jag är så förvirrad att jag inte borde leva längre. Allt är så jobbigt.

Ifall ni undrar, det var som jag misstänkte

jag träffade ju spermadonatorn i juli och det lät ju bra det han sade att lägga saker bakom, vi kan vara döda imorgon bla bla bla men trots det så har han inte ringt eller gjort något intresse av att träffa mig. Vafan skaffade de mig för? Hur kan man inte förstå hur ett barn måste känna sig om det måste hela tiden springa efter sina föräldrar och tvinga sig på dem för att de ska vilja träffa henne? Varför kan inte vilja träffa mig frivilligt? Är jag så menlös och hemsk?

Tittente var verkligen en rolig grej

jag fick inte vara med och bestämma om vad som skulle hända med huset, tillfrågades inte ens utan min bror skulle ju givetvis ta över vilket jag satte mig emot totalt för han är ett stort fiasko alltid. En gång i tiden. när det var jättenära att banken skulle ta det pga mina föräldrars dåliga affärer så frågade jag min bror om han ville följa med till banken för att försöka rädda tittente. Han svarade nej och som allting annat så fick jag ta på mig för mycket ansvar och gå dit där och jag lyckades deala med bankchefen. Vilket jag ångrar starkt idag, det hade varit bättre för mig om de tagit det men jag ville ju inte utsätta min mormor från att behöva vräkas från sitt hem.

Sverige har blivit ett hemskt land att leva i men än så länge har vi rättegångar min familj tittade inte ens på bevisen innan de dömde mig, de lät mig inte ens få prata och även om de låtit mig prata. Vad ska man säga till människor som man förväntar sig en kniv i ryggen av om man avslöjar för mycket? Jag saknar en familj så mycket jag var så snäll och duktig och gjorde allt för dem. Jag kan uppriktigt sagt inte ens komma på en snäll sak de gjort för mig.


Maos last dancer

Underbar film baserad på en sann historia, lika mycket som Going the distance fick mig att skratta så storlipade jag till denna. 4,5 av 5!


Going the distance

Jag borde vara en sådan som testar nya komedier för kan en sådan nerstämd jäkel som jag skratta åt något, ja då är det riktigt kul och det var Drew Barrymores nya film. Det var länge sen jag skrattade så rejält som jag gjorde under denna filmen. Loved it!! 4,5 av 5. Massvis av New york bilder, romantik, bra musik, underbara skådisar och humor. En köpfilm och måbra film.

http://www.imdb.com/title/tt1322312/



Hej,

Inget nytt på tråkfronten. Fortfarande skit och helt för olycklig helt för ofta typ nästan alltid. När jag växte upp så drömde jag inte om pojkar, pengar, kläder och allt det där normala. Åtminstonde så tror jag det var vad normala flickor drömde om. Jag vågade inte ens tro att någon skulle gilla mig för vem ville gilla en sådan som mig fet och ful så här i efterhand har jag förstått att jag var inte så fet men mina föräldrar fick mig att känna mig som det förmodligen för att de uppmuntrade mig till bantning redan i mellanstadiet, de tom betalade mig för varje kilo jag gick ner och då var jag som mest storlek 42.

Men åter till min dröm. Jag låg i min säng och drömde om att få vara glad en hel dag utan tårar och allt medan jag växte upp så var det den drömmen som levde kvar och nyfikenheten hur det skulle vara att få vara glad en hel dag. Det var vad som höll mig vid liv jag ville så gärna känna hur det var att må bra en hel dag, att få vara lycklig.