skickligt uppbyggd av mina föräldrar och min sk storebror även om han alltid betedde sig som en liten barnrumpa till lillebror. Aldrig han var det man trodde storebröder skulle vara skyddande och allt det där. Frotfarande idag så när jag tänkte tillbaka på det som varit så kan jag inte fatta att de betett sig som de gjort, många gånger så tror man att man sover och att allting varit en dröm för kan ens egen familj verkligen svika en så grovt? Svar ja! Ifrågasatte jag något så blev jag nertystad, jag fick alltid höra hur tacksam jag var och när jag var runt 10 så blev jag ständigt matad med hur bra jag hade det för min far hade minsann arbetat i flera år redan då. De fick mig att känna det som att jag vid 10 års ålder skulle känna det att det var ett privilegium att jag inte behövde jobba och det var det väl om man tänker långt men hallå?

Löd jag inte så pratade de inte med mig. När jag körde upp båda mina hälar in cykelhjul så att jag inte kunde gå på flera veckor så bar min far mig runt. Detta hände innan jag ens börjar skolan och jag har fortfarande problem med hälsenorna. De tog mig inte till läkare "för jag ville inte" När min bror var närmare 20 år gammal så tvingade de iväg honom till läkare för nageltrång, körde dit honom där och väntade. Som sagt det var hela tiden skillnader och jag vägrade se dem. Förmodligen gjorde det för ont.

Hur kunde ni mor och far? Jag  hade valt er före varje gång men ni valde mig långt efter människan ni precis träffat på stan så här sitter jag idag med 0% i självförtroende och så jävla skör. Tack!

jag är livrädd för att gå in i det nya året, önskar jag kunde trycka på en pausknapp och det stannade på 2010. Jag var så full av hopp förra nyåret. Jag skulle vara mer positiv mm. Men de sista 20 åren så är det precis som när jag tror att det här är det värsta året jag kan få så blir nästa ännu värre om det nu var möjligt. Önskar bara jag kunde få ett problemfritt, lugnt år där jag äntligen skulle kunna få slappna av litet.

Jag är jättetänkig idag vilket jag alltid är när jag mår dåligt. Hjärnan går på högvarv och bearbetar och tänker på tråkiga saker typ hela tiden. Vill inte, vill inte ha 2011. Vet inte hur jag ska orka, har ingen kraft kvar i min kropp, orkar inte kämpa vill bara falla.

Happy fucking 2011

Nej, ingen far. Get over it - wish I could! Spröd och skör - Det skulle ni tänkt på alla mobbare och hånare. Leendet på utsidan är oftast smärta i själen som kanske aldrig läker.

är rädsla för min bror, ingen av dem skulle ju någonsin erkänna det men jag minns fortfarande hur rädd min far lät när han ringde mig efter att separerat från min mor. Min bror hade då hotat honom men hur han skulle ställa till problem för honom och min far ja låt oss säga att det är enda gången som jag någonsin hört honom rädd under hela mitt liv och min mor hon är kanske inte medveten om det men precis som det var med mig så kretsar så mycket i hennes liv kring att hålla min bror "lugn" Vi pratar om en kvinna som tycker att det är fullt normalt att ens son reser sig upp och lämnar rummet varje gång han blir arg istället för att få ett utbrott där visst det är bättre men normalt nej. De vet att kontakt med mig är inget min bror vill att de ska ha och de vet att jag inte är som han jag skulle inte få sådana utbrott även om jag ofta önskar att jag fått sådana för då hade de kanske sett mig också. Min bror styrde alla under hela min uppväxt med sitt hemska humör. Jag har fortarande röster och bråk ringande i huvudet varje dag trots att det är så många år sen jag umgicks med dem.

Jag älskade denna låt tills ni bestämde er för att svika mig så numera så blir jag ledsen när jag hör den för allt jag tänker på är det jag alltid ville ha. Dig mor och dig far. Ni fattade aldrig att jag inte var som er eller min bror jag 
var annorlunda. Ni fattade aldrig att allt det någonsin handlade om för mig var att ni skulle vilja ha mig som ni ville ha min bror, att ni skulle bry er om mig på samma sätt. Ni trodde att jag tänkte och var som ni men det var jag aldrig.

En jul till som ser ut att bli utan föräldrar. Nästa år kan de fira 10-års jubileum sen de gav mig någon typ av familj till jul. Är fruktansvärt ledsen just nu, har problem med att sova, är tom rädd för att sova för det är så jobbigt att vakna upp och det är så jobbigt att drömma. Min mor har inte ens hört av sig för att tacka för julskivan jag sände min far skickade något sms som jag inte ens har öppnat. Jag pallar inte med ett till tack för julklappen jag hoppas du får en bra jul särskilt inte som jag avslutade mitt lilla brev till honom med att vi fick hoppas att min sambo kan hindra mig från att ta livet av mig denna julen också. Jag pallar bara inte med dem längre´, jag orkar inte ens försöka lite och de vill försöka ännu mindre. Hata mig inte men kan inte något hända min bror?

Den familjen är nästan lika störd som min egen om inte lika. Jag har varit ihop med sambon i 13 år och frågar du hans far så skulle de inte veta vilken dag jag fyllar år. Inte en födelsedagspresent eller ens ett grattis. En julklapp till oss båda , träffas typ på varandras födelsedagar (sambons då) fars dag och julafton och ja de bor inom samma län. De ringer bara  om de behöver någon hjälp och ja that's it inte mycket intresse där inte men åter till saken.

6 dagar innan julafton ringer han (ja det är ju alltid de två som ska prata med varandra visst artighetsfraser med mig och så men(slutade försöka för länge sean) och vill bjuda oss till dem på julafton som om vi inte handlat in all mat och gjort klart vårt juldagsfirande 6 dagar före jul. Vad är det med människor? Skulle vi bara slänga det eller?

där är ju den där vårt hem precis sålts. De flesta tyckte jag var löjlig men jag hade bott där i över 20 år för mig var det enda trygga platsen jag hade på jorden. Mitt rum och min toalett (brukade låsa in mig där med täcke, skolböcker mm, äckligt säkert men enda platsen där jag verkligen fick vara ifred och kunde slappna av).  Att sälja det på exekutiv auktion dessutom (tror det var det) eller åtminstonde till underpris som det var. Jag skämdes så och man kan nog beskriva mig som ett träd som rycktes upp ur jorden med rötter och allt med våld där det trots allt kunnat leva för att sedan efter det behöva kämpa hela jävla tiden. Jag var så olycklig och som vanligt helt ensam utan någon som helst förståelse

Åter till julen, eller nyår som detta var. Jag gick hem från min farmor för att jag ensam, ville ha detta sista minne med min bostad utan skrikiga föräldrar och psykopatbrorsan. Där stod jag 24.00 och tittade på julgranen som speglade sig i terassdörren och försökte memorera ögonblicket för att alltid kunna tänka tillbaka till det och det har jag gjort ofta.

Den svarta påminner om Zelma och den andra om Belle



och vår tredje katt kom ner helt förstörd när han hörde ljudet av katter han ej kände till.

är så in i ......... förkyld och har varit i över en vecka nu. Sambon kom som vanligt hem med denna underbara decembergåva:-) Var så täppt i näsan att jag lät bli att äta bara för att det var så jobbigt (bra bantningsknep?? not!) Jag vet det finns nässpray men really not a fan!

Nu är det snart mitten av december och inte ett pip har jag hört. Det var precis likadant då när vi tillsist träffades i somras. hade ajg inte pikat honom och tagit iniativ så hade inte det mötet iheller blivit av. Så här är det alltid om jag inte bokstavligen ligger och låg med tungan klistad i deras  (ursäkta) rövhål så var där ingen av dem som tänkte vi ska kanske prata med och träffa vår dotter. Hur kan de inte fatta att jag fick nog tillsist? Jag var verkligen bara någon som de såg när de behövde utnyttja mig alla andra stunder så existerade jag inte. För dem var jag ett personnummer och det är det som gör mig så jävla förbannad för de skyller på att de är sura på mig för deras företagsskit och hushelvetet men och detta  really pisses me off (utsökta engelska mitt i men fann inget svenskt ord som beskrev min ilska) för de behandlade mig så långt lång långt innan båda de där sakerna, flera år innan!! Hur fan kan de inte se det? Det är ju bara att titta på kontakten de hade med mig.

när mina föräldrar fick dålig ekonomi. Min bror hade fått hälften av sitt körkort. Eller rättare sagt de betalade hela och sen skulle han betala tillbaka häften vilket han ju aldrig gjorde för de glömde skulden som med allt som gällde honom. När det var min tur för körlektioner så fick jag mig en utskällning varje gång jag bad min mor om pengar och en föreläsning om hur litet de hade . Jag hoppade av ganska omg, då jag totalt redan då sakande det självförtroende som krävdes i trafiken och min dåliga körlärare fällde orden som fortfarande är färska i mitt minne att jag fick tänka mig väldigt väldigt noga förr om jag någonsin skulle kunna ta körkort. Han fick rätt jag tog aldrig körkort.

I skolan pratade de om konkurser då brast det för mig och jag fick gå ifrån lektionen för jag började stortjuta och pricken över i et var väl när jag med min fars vetskap (idag kan jag inte fatta att han lät mig göra det) Gick till bankchefen och typ bad honom på mina bara knä att inte ta mitt hem ifrån mig.

vi köper slingor varje år till den så detta är bara början!

10 år till ca 25 år som min bror först gick tomte för scouterna vilket innebar att han aldrig var där när farmor, farfar och mormor kom men tallriken stod där och min mor var alltid väldigt noga med att se till så att han skulle få allt och samtalet kretade runt honom fast han inte var där för att sen när han kom med sin väldigt höga röst(han pratade alltid så högt att man fick skrika om man ville överrösta honom vilket gjorde att man oftast satt tyst) och berättade historier som alla givetvis tyckte var så roliga och ha nvar ju SÅ duktig och dör var inte många som ägnade mig 2 sekunder efter det utan man satt tyst för att sedan syselsätta sig själv. Som sagt - brorsan alltid i centrum även när han inte var där. När han slutade med tomte så var det taxi och då kunde han ju komma hem när som helst och då han ju fick utbrott om det inte skedde som han ville så sprang min mor ju ännu mer runt honom som ett nervöst fjån då samt att jag fick aldrig känna på en riktig familjejul för han gjorde den alltid till något tvådelat.

han hade precis blivit ihop med sin (ursökta men) blåsta sambo det var julafton och jag som den snälla dotter jag var valde att  fira jul med min mor och far istället för med sambon som då var pojkvän. Vi var ute och körde och när vi kom tillbaka så hängde det en påse med julklappar på soptunnan. Vem gör det? Jo min bror och vips så var han i centrum igen fast han inte var där och man mådde skit för att man blev påmind om att han existerade. 

när min bror misshandlat mig på våren. Jag väntade och väntade på att mina föräldrar skulle höra av sig om julafton. Min far visste jag ju inte var han befann sig då han vägrade avslöja sin bostad. Några dagar innan julafton typ runt den 20 ringer min mor och frågar om hon kan komma upp med en julklapp. Då har jag inte hört av henne under hela december. Ringde inte jag så var där ingen som hörde av sig till mig. Jag säger att jag väntat på att hon skulle höra av sig och att jag tycker det är för dåligt att ingen av mina föräldrar vill fira jul med mig. Hon bara säger - Din bror frågade först. Min far får jag ett god jul sms av. Jag ilsknar till pratar in meddelande på hans mobilsvar - han hör av sig och beklagar ju så mycket detta men jag vet ju som han säger att han inte tycker om att fira jul (han har dock inte haft något problem att fira det med sin "nya familj".

Detta var julen 2002. Jävligt kul julafton alltså. Så alla positiva människor hur gräver jag inte ner mig?

Kan det vara årets jullåt?

och bodde i en husvagn i Österrike av rädsla för svenska myndigheter och man tvingades tillbringa nästan hela december med två människor som höll ihop i vått och torrt och ännu mer i ensamhet och de hade en enorm ilska på min far och att han stack men när han frågade dem så sade de att det var ok så jag förstod aldrig varför de gnällde. Min far kom dock hem på julafton så det gjorde den litet bättre men han sprang tex och gömde sig bara han såg en polisbil utanför och hela alltet satte ju en otroligt konstig stämning på helgen. Det var en jul!

när jag hann vakna konstatera att det var julafton och bli skitglad, gå ut ur mitt rum som låg på andra våningen för att börja gå nerför trappan till första. Jag hann inte ens nerför den, min mor såg mig och började skrika på mig med en gång. Varför minns jag inte men glädjen var än en gång borta.

när jag väl var 20+ och vi hade farmor hemma hos oss på julafton. Vi gav aldrig några dyra julklappar och standard från henne var väl en hundralapp och en blomma.  Vad ger man en 80+ som har allt? Ja jag visste inte det men hade verkligen ansträngt mig för att hitta något och fann på malmmö julmarknad ett antal fina smörknivar som var handmålade. Jag valde ut dem noggrant. Hon öppnade inte ens paketet ordentligt och hon packade in det med en gång med orden . De får gå med arvet. Inte ett tack eller någonting. Ingen glädje. Så var det alltid det var som det fanns en osynlig skylt på mig som det stod såra mig gärna jag tänder på det!

De gör mig litet glad och som ni vet så är det inte många eller mycket som lyckas med det speciellt ofta, typ aldrig.  Blev blown-away av detta.

det gör mig arg, vill egentligen bara slå in radion och skrika, känner att julen är hånfull, falsk. Jag som var en sådan älskare av julen. Jag minns hur jag vaknade med en leende på läpparna varje jul och hur jag före julen var så fylld av hopp att denna julen minsann, denna julen skulle bli min, jag skulle få glädje. Sen gick jag ut ur mitt rum och visade mig för familjen och det tog oftast inte lång stund förrän den känslan var borta. Man fick huvudet avhugget i värsta utskällningen. En jul var det min mormor som stod för att döda the julspirit då jag hade oturen att svara när hon ringde och fick mig värsta utskällningen för att min mor ringt till min farmor först och tagit henne till kyrkogården(som om det var mitt fel)

Det ar liksom så med folk, både familj och vänner, jag har inga känslor trodde de. En del var nog mitt eget fel för jag lät ju aldrig visa att de gjorde mig ledsen men borde de inte kunnat fatta litet själv? Det var åtminstone vad ajg alltid tänkte och förmodligen en av anledningarna till att jag idag tycker att de mesta männiksor idag är fejk och patetiska.

men vad jag önskar att jag åtminstonde hade haft en perfekt jul som jag kunnat tänka på.

Ikväll har vi sett denna film. Jag köpte boken för länge sedan då jag kände igen mig väldigt mycket i flickan. Det var inte alkolism men det var psykisk mobbning hela tiden och man fick växa upp fort. Jag grät inte under filmen men man satt med en konstig känsla i kroppen hela tiden för det var som om man kände varje andetag som flickan tog. Behöver jag säga att den var bra?:-)